Kan inte släppa alla tankar

Över 2½ månad har gått sedan Vidar föddes och jag kan inte släppa mina tankar kring hur förlossningen var. Jag mår inte riktigt bra och får ångestkänsla och blir helt gråtfärdig när jag tänker på den. Jag är överlycklig att allt gick bra med Vidar och jag älskar honom så exremt mycket! Men jag har aldrig känt så som jag gör efter en förlossning. När jag tittar på videon från förlossningen så gråter jag...dels av att jag ser min smärta (som inte är den smärtan som jag haft vid tidigare förlossningar, utan en helt annan mer panikartad smärta) och dels för att det är fantastiskt när Vidar kommer ut och är sååå fin.

Jag kommer ihåg att jag trodde på allvar att jag skulle dö. Jag minns att jag kände i hela min kropp att jag inte kunde hantera värkarna på rätt sätt. Jag önskar jag kunde skruva tillbaka tiden och inte bryta fotleden utan at jag bara skulle få njuta av min sista månad av min graviditet och förlossning. Varför var detta tvunget att hända just när jag var höggravid???

Jag har lovat min man, innan Vidar föddes, att det inte ska bli några fler barn efter Vidar. Men nu känner jag att jag inte vill stänga dörren helt. Jag vill inte bli gravid nu, men jag vill helt enkelt inte lova att jag aldrig mer kommer vilja ha ett till barn. För det känner jag redan nu att jag vill, fast om flera år.

Att få uppleva magen som växer, sparkarna i magen, alla förväntningar, planera allt kring att ett nytt liv ska komma, alla MVC-besök....

Jag har alltid sagt att jag ska ha 6 st barn. Redan när jag var 3-4år började jag prata om att jag skulle ha många barn och just att jag ska ha 6 st barn. Det har liksom alltid hängt med mig. Undrar om det kan vara så att jag helt enkelt inte känner mig "färdig" med barnafödandet förrän jag har fött mina 6 barn?

Inte vet jag. Men en sak vet jag; Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord och jag är som gjord för att vara mamma. Det är det jag kan och jag älskar det!

Nu ska jag gå och lägga mig och sova.

GODNATT OCH KRAM!