Tågresa mellan Malmö-Ystad

Idag har jag och Vilda varit inne i Malmö.
Eftersom fröken Victoria inte något körkort än så fick vi ta Pågatåget till Malmö. Resan tar ca.45 minuter och varje gång jag ska åka tåget förbereder jag mig med Metro, andra tidningar och någon bra bok som jag planerat att jag ska läsa. Jag sätter mig på den tågvagnen som har en toalett (den är bra för att det finns plats för barnvagn och sköna säten). Men det blir aldrig så att jag läser allt de jag tar med mig!
Antingen så sitter jag och förundras över människor, hur de ser ut, vilken frisyr de har, vilken klädstil de har och framför allt; tvättar de händerna efter de varit inne på den illaluktande toaletten???
Äckligt värre, jag vet, men det är ytterst få män som faktiskt gör det. Fattar ni hur vidrigt det är?! Sedan går de och sprider vidare sina snuskiga kiss-sperma-smegma-bacillusker!!! Blääääää! Vaddå, tror dessa människor att bara för att de håller i lilla snorre och inte torkar den så är det helt okej att strunta i att tvätta händerna?
Nej, gott folk, akta er för tågtoaletterna. Besök dem bara om ni absolut måste eller om ni verkligen känner för att ha några extra sliskiga, vidriga, äckliga, blä-iga bacillusker som ni kanske dör av sakta och plågsamt...

Hur som helst, idag när jag satt på tåget utanför toaletten så kommer det in en kvinna och sätter sig någon meter ifrån mig. Hon ser att jag håller i Vilda och säger; Åh, vilken söt bebis! Det är inget konstigt med att hon gör det, många säger så. Men det slutar inte där, utan under resans gång så börjar hon ställa fler och fler frågor. Jag lägger ner Vilda i vagnen och då kommer första frågan:
-Är det en flicka? frågar hon nyfiket och tar tag i min fina rosa Bugaboo sufflett och kikar ner i vagnen.
Men HALLÅ!!! Vad tror hon? För det första så kladdar hon med sina smutsiga fingrar på min vagn och gud-vet-vad hon gjort med dem tidigare? För det andra så behöver hon inte sticka ner sitt huvud i mitt barns vagn! Och hur svårt ska det vara, det är inte många mammor som går omkring med en knallrosa barnvagn med en pojke liggandes i.
-Ja, det är en flicka, svarar jag snällt.
-Jaha, vad heter hon? frågar hon efter någon minut då jag tror att hon fattat vinken; att jag inte vill prata med henne eftersom jag börjar kolla min mobil för att verka upptagen och helt ointresserad av henne.
Jag tänker på om jag verkligen ska säga vad hon heter, hon verkar vara ganska knäpp. Jag får helt plötsligt tvångstankar. Tänk om hon är en kallblodig mördare som snor åt sig små barn?
-Vilda , säger jag och känner genast att jag tycker det börjar bli obehagligt.
-Är det första barnet? lyder nästa fråga.
-Fjärde, svarar jag snabbt och funderar om hon verkligen är frisk i hjärnan.
-Jaha, ojdå, så många barn. Är det inte väldigt jobbigt? frågar hon.
- Nej, säger jag, inte mer jobbigt än att ha ett barn.
Hon fortsätter;
-Jag har en kompis som fick sitt första barn för tre veckor sedan. Det är verkligen många barn som föds nu, eller hur?
-Ja det är det, svarar jag snabbt men är orolig för att hon ska få något psykoutbrott och börja skjuta hej vilt i tågvagnen. Jag börjar genast tänka ut en plan på vad jag skulle göra om det sker och kommer sedan på att Vilda är ruskigt nära henne där hon ligger i vagnen. Jag tar upp Vilda.
-Hur gamla är dina barn? Ska hennes frågor aldrig ta slut, tänker jag men svarar snällt på frågan och försöker bara gulla med Vilda och låtsas som hon inte finns där.
-Vart bor ni? frågar hon och jag känner att jag inte borde svara, nu är jag nämligen helt övertygad om att hon är en mördare.
-Typ vid Ystad, svarar jag och hoppas hon nöjer sig med det.
-Din sambo hjälper dig va? Jag menar med barnen och så, annars är det ju ganska tufft.
-Ja, det gör han. Säger jag kortfattat och bara väntar på att hon ska dra fram pistolen och börja hota, skrika och så småningom skjuta.
Tåget kör sakta framåt pga av någon jävla bom som inte vill fällas ner. Typiskt! Självklart ska sånt hända när jag sitter på tåget med en psykobrud som snart kommer mörda oss allihopa!
Helt plötsligt säger hon;
-Jaha, nu ska jag av. Du får ha det så bra.
-Ja, visst. Du också. Säger jag väldigt kallt och lyckas ändå få till ett litet falsk leende på mina läppar.
-Jag hoppas vi ses snart igen, säger hon plötsligt och utan att jag tänker mig för svarar jag;
-Ja det gör vi säkert.
Men jag måste vara helt korkad i hela hjärnan! Vad tänker jag med??? Vaddå "..det gör vi säkert" varför säger jag så? Hur stora är oddsen på att just vi två som aldrig träffats tidigare ska mötas igen? Men så inser jag att jag ännu en gång fått bevis på att hon faktiskt är en kallblodig mördare, för nästa gång vi ses så kommer hon göra slag i verket.

Eller så kan det ju bara vara så att hon är översocial och bara menade väl.

Eller vad vet jag?

Det jag säkert vet är att mina tvångstankar blev sedan under resans gång värre pga av henne och jag fick för mig att hennes kompajon satt bakom mig och snart skulle hugga mig i nacken eller på armen med en morakniv. Och hur jag snabbt ger Vilda till tonårsflickan som också sitter i samma kupé och skriker åt henne att springa och hämta hjälp och ta mitt barn i säkerhet. Sedan vänder jag mig om och kör en spark rakt mellan benen på mannen som precis huggit mig. Han faller ner på mage och har ont av min spark. Det rinner blod från mig. Jag sätter mig över honom och tar polisgreppet på honom och skriker efter hjälp. Sedan kommer tågkonduktören som redan ringt polisen och därefter återförenas jag med min söta dotter.

Men, nu hände ju inte det heller och det är jag glad för. Jag tror faktiskt att det är ganska vanligt att man som mamma tänker ut en plan ifall att hon känner sig hotad eller är i en situation som känns obehaglig, men det är få som pratar om det.

Hur som helst så känns det okej nu och jag ska kolla ikväll extra mycket så att min ytterdörr och altandörr är låsta ordentligt och så ska jag lägga min mobil på laddning i vårat sovrum ifall att jag skulle behöva ringa polisen...

Hej svej, tågpastej!

Jag = Gottegris

Nej, nu måste jag lägga av! Går och småäter hela tiden. Är det inte mackor med mycket smör, ost eller kaviar på, fil eller gröt så är det chips, nutella, choklad i alla dess former och smaker, lösgodis och laksrits.
Hur sjuton ska jag kunna gå ner i vikt? Ändå tycker jag att jag ser okej ut, men min man påminner mig snällt om att jag har en hel del att uträtta när det gäller min kropp.

Mögelost är såååååå gott! Med ett glas vin...mmmmmums! Den som inte tycker om det är lite konstig faktiskt.

Efter jag hade fött Anton så levde jag på dessertostar med kex, lite avokado, gurka, päron och tomat vid sidan om. Och ett STORT glas Coca-Cola också såklart! Nyttigt? Nej, men jäklar vad gott det var och jag gick ner till en storlek 34-36.

Det kanske är den dieten man ska gå på. Vi får se.

Hej svej, godispastej!

Stök!

Nu tittar solen fram och jag sitter inne och undrar om jag ska ge mig på att tapetsera eller inte på Vildas rum??? Vågar jag? Men hallå, jag brukar ju inte vara en sådan fegis, såklart jag ska göra det! Hmmm, väntar nog till mannen kan hjälpa mig med småttingarna. Han springer nämligen just runt som en irriterad, stressad iller och letar efter något skissblock han måste ha i veckan.
Kul att se att han också kan vara lite slarvig ibland;-) Han som är en sådan pedant! "Varje sak har sin plats" är nog hans motto, eller "Om det inte ser ut som ett urklipp från Plaza hemma så svimmar jag" eller "Jag kommer alltid att var städpolis nr.1, det behövs när man bor med en stök-Fia" hihihihihihi, sorry älskling (om du läser det här) det positiva är att vi kompleterar varnadra superbra! Eller?!;-)

Appropå stök, så tar min dotter priset för att vara den stökigaste som existerar!!! Hon städade sitt rum i 9 timmar i fredags och i lördags så kom en kompis för att sova över och nu är det värre än någonsin!!!
Hon har att göra idag, dessutom ska hon hitta sina nycklar idag som hon slarvat bort!

Nu ska jag få lillplutten att sova!

Hej svej, stökpastej!

Söndag...

Japp, så är söndagen nästan helt över och jag njuter av ett glas vitt vin, mmmmm...
Idag så har Saga lekt med sin bästa kompis som sovit över hos oss, Anton och Arvid har försökt hålla sig i närheten av tjejerna, de tycker det är så spännande med Sagas kompis. Vilda har varit lika underbar som vanligt och min man har passat på att städa lite här hemma medans jag var i parken med barnen.

Idag så somnade jag nästan vid bordet när jag ätit lunch. Så jag bestämde mig för att gå och lägga mig men Atvid och Vilda, och tro det eller ej, men vi somnade och sov i tre timmar!!! Så skönt! Jag behövde verkligen det.
Känner mig mycket trevligare och roligare nu, både som mamma och fru och det är riktigt värdefullt.

Våran katt Asterix har inte varit hemma nu på några timmar och jag har varit ute och ropat efter honom men han kommer inte som han brukar göra, hmmmm undrar var han är???
Hoppas att han kommer snart, jag blir så orolig annars.

Hej svej, kattpastej!

Surrogatmamma!

Under många år så har jag tänkt på det här med att vara surrogatmamma. Det är något som alltid lockat mig men sedan så har jag tänkt att det passar nog inte mig som eftersom jag älskar barn. Man vet ju inte hur man känner inför en sådan situation att man fött ett barn och sedan lämna det ifrån sig.
Men ju äldre jag blir och ju fler barn jag får så känner jag starkare och starkare inför att bli surrogatmamma. Inte med mina ägg då, för det tror jag skulle bli jobbigt att veta att det var "mitt" barn, eftersom det är det biologiskt sett.
Mina nära och kära tycker jag är knäpp, men jag kan verkligen tänka mig att göra en sådan grej, jag älskar att vänta barn och att föda barn och det hade varit en sådan fin sak att göra för de som inte kan få barn.

Men tyvärr så tror jag min man är alldeles för negativt inställd till det som det ser ut idag. Men man vet aldrig, och jag slutar aldrig fachineras och beundra de som lånar ut sin kropp för att andra ska kunna få ett efterlängtat barn.

Lördag!

Idag borde jag verkligen tapetsera Vildas och Antons rum, men jag har ingen aning om hur man gör... Jo, jag fattar ju att man ska ha tapetlim och smälla upp det på väggen. Men så lätt är det väl inte? I Antons rum ska det vara mönsterpassning och sådan shit, jag är så orolig över att jag ska göra fel. En kniv måste jag också ha, men vad händer om skär fel då? Då är ju det förstört och så måste jag gå och handla en ny dyr tapetrulle.
Men om jag börjar med Vildas rum som bara ska ha två längder som inte ska sitta ihop så borde jag känna mig säkrare när jag ska göra Antons rum.

Annars så har jag idag hängt vätt, vikt tvätt, lagt i en ny tvättmaskin, klippt Saga och Arvid, städat lite och ska nu börja med inbjudningskorten till dopet.

Ang. Vildas dop så är det så tråkigt att hennes gudmor inte kan komma, men hon är då nyförlöst och så bor hon i USA så jag förstår det såklart, men det hade varit kul att ha med henne... Hon flyttade till USA i Juli i år och jag saknar henne jättemycket. Vi hade daglig kontakt och det känns tomt att inte ha det längre. I MISS YOU, KATARINA!!!

Jag är så tacksam över att jag har några riktigt nära, bästa vänner. Vänner jag kan prata med om ALLT. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.

Mina underbara, kära och helt fantastiska vänner; TACK FÖR ATT NI FINNS!!!

Hej svej, vänskapspastej!

Uppskatta livet!

Har precis haft bråk med mannen. Jag blir så irriterad när han inte förstår vad jag menar. Ahhhhhhh, vill bara skrika rätt ut och kasta tallrikar i golvet och smälla i dörrar om och om igen!!!
Han sticker och handlar dricka och jag som är sur som jävla bitterfitta tar upp Mama-tidningen och bläddrar snabbt i den. Men jag stannar vid ett repotage som handlar om en mamma som har cancer och vet inte när hon kommer dö. Just nu var hon friskförklarad men cancern kan komma tillbaka när som helst. Hon förklarar i repotaget hur hon tänker att hon måste ta till vara på alla sina stunder med sitt barn och hur man tänker på andra sätt när man vet att man kanske inte kommer leva så länge till.

Jag känner mig så dum!!! Här bråkar vi om värsta bagatellen och så sitter så många andra personer och verkligen tar vara på varje minut, just för att de vet att livet är otroligt värdefullt för att de har döden så nära sig. Men varför är det så egentligen??? Varför måste vi vara med om någonting hemskt för att lära oss att uppskatta livet? Varför kan vi inte leva vårat liv med uppskattning och välja våra bråk, tjafs och disskusioner???

Jag måste också försöka lära mig att inte vara så jäkla långsint. Det är verkligen jobbigt att inte kunna släppa vissa saker, det bara fortsätter att gro i mig. Nej, nu ska jag verkligen försöka tänka mer på att sluta bråka om småsaker och jag hoppas innerligt att min man kan göra detsamma.

Nu ska jag titta på Idol, lugna ner mig och försöka uppskatta våran tid tillsammans mer. Jag har ju faktiskt fyra (!) underbara, friska barn som jag älskar över allt annat på denna jord. Sedan så har jag en fantastisk man som jag älskar så innerligt med hela mitt hjärta.

Hej svej, Idolpastej!

Tre av mina fyra underbara barn! Tack för att ni finns!

LOVE YOU!

Knipövningar!

Alltså jag MÅSTE bli bättre på att göra min knipövningar. Nu när jag fött mitt fjärde barn så måste jag tänka på det mer än någonsin. Jag kissade nämligen på mig här om dagen när jag nös! Fy vad hemskt det var! Det var inte mycket som kom, men jag var inte hemma just då och det kändes ändå så otroligt obehagligt. Pinsamt!

Visst att jag har en gummi-mutta, jag behöver bara sära på benen så trillar det ut en unge utan varken sig sår, sprickor eller annat ont och obehag.
Men jag är ju ingen gammal tant som ska behöva kissbinda på mig! Jag menar; Jag är ju inte slapp som en smält gorgonzola-ost, så SKÄRPNING på dig Victoria!!!

Från och med nu ska jag börja göra mina knipövningar varje gång jag går på promenad med vagnen och varje gång jag äter. Sedan kommer jag ha värsta stålmusklerna i min gummi-mutta, inge mer kiss-skvättar i trosorna eller framtida framfall, det ser jag fram emot!

Hej svej, muttpastej!

Jag är inte dödssjuk!

Var hos läkaren idag coh tog massor med blodprover, mitt Hb-värde var inte så lågt men mitt blodtryck var riktigt lågt 80/40. Så det förklarar min yrsel och trötthet.
Det finns inget att gör åt det tydligen, men det är positivt att ha lågt blodtryck. Risken för stroke, hjärtattack m.m. minskar tydligen när man har lågt blodtryck så så länge jag har det så är det okej att leva med det!

Skönt, nu har jag det ur världen.

Idag har jag bokat kyrkan för Vildas dop. Det blir den första advent, så mysigt. Hon ska bära samma klänning som både min mamma och jag hade när vi döptes.
Så nu ska jag göra inbjudningskort och planera inför dopet med mat, dekoration m.m. Så kul!!!

Jag älskar att fixa och planera, det är verkligen min grej. Jag tycker om att ha många bollar i luften och känna mig effektiv. Idag har jag inte varit en effektiv person, blääää. Jag ska nog försöka gå ut på en powerwalk ikväll och träna lite, måste bli av med degmagen och 15 kg, så det är bäst att jag sätter fart. Ska ta tag i det nu!


Hej svej!

Trött och extremt yr!

Trött, trött, trött... Vad är det med mig? Jag är så i bomben trött hela tiden. Ni vet så där gravidtrött, att man bara totalt däckar och hamnar i en ond tröttcirkel. Och så har jag fått sådan konstig yrsel sista tiden. Den kan komma närsom helst, när jag står, går sitter eller ligger. Det käns som om hela marken gungar som när man druckit några glas med vin för mycket. Det händer mig flera gånger om dagen.
Jag är ju inte gravid så då finns det bara två alternativ kvar; lågt Hb-värde eller en hjärntumör.

Eller vänta nu här! Tänk om jag har fått värsta Svininfluensan! Jag har idag faktiskt ont i halsen också...
Jag måste gå och kolla upp det här, lika bra att stå öga mot öga med sanningen så fort som möjligt så att man hinner göra något åt det i god tid. Usch, nu fick jag dödsångest.

Det var som när jag var gravid med Vilda, jag skulle in i duschen och hittade två svarta utåtbuktade nya leverfläckar i svanken. Både Saga och Tobbe intygade att det var leverfläckar och jag fick total dödsångest. Jag var helt övertygad om att det var hudcancer. Jag grät helt hysteriskt och ringde panikartat för att få tag i en hudläkare. Men då finns det inte en enda hudläkare i hela Ystad!
Bokade in en tid i Simrishamn, första tiden ledig var om 2 månader. Jag ifrågasatte om det verkligen var bra att gå runt med hudcancer så länge utan att göra något åt det, men hon sa bara att det var den första tiden de hade och det var tydligen ganska snabbt för på vissa ställen var det 6 månaders väntetid.

Jaha, så jag fick vänta helt enkelt. Jag började tänka på vad jag skulle göra in sista tid med barnen och hur jag ville att det skulle bli med barnen ifall att jag hade cancer och inte hade så långt kvar.
Efter ett par veckor så kände jag på mina nya, svarta, elaka leverfläckar och då ramlade de av!?!
Vad hände nu då? Jag blev helt paff och överlycklig! Jag hade fått livet tillbaka! Jag skulle inte dö nu, jag har inte hudcancer, jag grät av lycka och studsade glatt ut till familjen med de glada nyheterna.
För säkerhetsskull så gick jag till läkaren ändå och hon fick lov att undersöka hela min kropp och hon meddelade mig att jag inte behövde vara orolig för någonting! Skönt!

Visst jag är kanske lite hypokondrisk men hellre det än gå och förneka något som kanske är jätteallvarligt för att sedan inse att hade man lyssnat lite mer till sin kropp så hade man kanske kunnat göra något åt det.

Så för er där hemma som går runt och mår dåligt på ett eller annat sätt; GÅ TILL LÄKARE HELLRE EN GÅNG FÖR MYCKET ÄN EN GÅNG FÖR LITE!!!

Så nu ska jag kasta mig på telefonen och ringa vårdcentralen för min yrsel och trötthet!

Hej svej, tröttpastej!

Orgasmic birth!

Alltså allvarligt, HUR kan man få orgasm när man föder barn? Hur gör man? Jag har sett på flera filmsnuttar på YouTube och förstår verkligen inte hur det går till.

När jag väntade Vilda tänkte jag att jag skulle försöka att få en Orgasmic birth genom att bara slappna av och gå in i mig själv så pass mycket att jag finner njutning i det. Men HALLÅ!!! Hur sjutton ska man kunna det när värkar är så intensiva att man nästan klättrar på väggarna? Det sista man tänker på när man föder barn är man ska få orgasm, till och med jag tycker det.

Visst, det verkar vara coolt, men det är inget för mig. Jag älskar att föda barn för jag tycker det är en ashäftig upplevelse och jag tycker kroppen är helt fantastisk som klarar av en sådan stor prestation och om jag kunde skulle jag vilja föda barn 2 gånger om året. Men kombinerat med orgasm överlåter jag till någon annan för den biten förstår jag inte.

Men för er nyfikna, gå in på YouTube och sök på Orgasmic Birth, så får ni se! Och för er som faktiskt får orgasm under förlossning, GRATTIS!

I AM BACK!!!

Japp, här är jag! Har haft mycket att göra sista tiden och tiden har fullständigt flugit förbi. Skäms så när jag insåg hur länge sedan det var jag skrev ett inlägg, men nu ska jag bli bättre på det!

Jag flög upp med alla fyra barnen till Stockholm alldeles själv och vi var borta i en vecka. Flygresan gick så bra! Vilda sov, Arvid och Saga spelade GameBoy och Anton gjorde sin matteläxa. Jag själv satt och läste tidningen och var stolt som en tupp!

Väl framme i Stockholm så hade vi fullspäckat schema. Inte en lugn stund! Men vad kul jag har haft det.
Jag har varit mycket med min familj, speciellt min underbara mamma och min typiska tonårs-lillasyster. Vi har haft så kul!
Speciellt nr in lillasyster ska lära mamma hiphop, hahahaha höll på att grava ihjäl mig. Sedan skulle hon lära mig, men halllå, vad tror hon?! Att hon är den enda som kan dansa och att jag är typ någonstans mellan 80år och döden! Nehej du lilla flicka, jag kan faktiskt också dansa. Ändå stod hon och garvade åt mig, det var inte kul! Och det var inte heller kul när jag insåg att jag är alldeles för baktung.
Vi såg på Kändisdjungeln på TV och såg hur Rafael tränade (mums...), efter att han gjort sittups så liksom tog han sats och gungade lite bakåt på ryggen och for framåt och uppåt med hjälp av bara benen, han tog inte hjälp av armarna alls. det såg så lätt och coolt ut och Amelia (min lillasyster) var snabb att visa att hon minsann var lika duktig hon på det (vilket hon såklart var!). Sedan skulle jag prova och gick inte! Jag fick inte upp min rumpa, min tunga, stora feta häck gick inte att rucka från golvet. Den var som fastlimmad!
Sedan skulle mamma prova och det gick inte heller, men det kunde man ju lätt räkna ut eftersom jag inte klarade av det.
Amelia tyckte såklart att det var jättekul, men jag informerade henne ganska fort att det inte är många kvar så kommer inte hon kunna det heller! Då tystnade hon snabbt minsann. HAHAHAHAHA!!!

Resan hem med barnen gick också bra förutom att Arvid kräktes över hela sig och sätet precis när vi landade.
Med Malmö Aviation (som är det bästa resebolag att flyga med) så får man alltid ngot litet att äta under flygresan. Denna gången var det en god sallad med oliver, fetaost, tomater, bulgur, salladblad och dressing. Inget barn ville äta sitt så jag var snabb på att roffa åt mig deras innan flygpersonalen skulla ta och slänga det.
När jag är inne på fjärde salladen så sneglar jag snett bakom mig och inser att jag är mycket iaktagen av tre kostymgubbar. De såg ut som om de tänkte att där sitter en ensam, stackars mamma med 4 stackars barn och hon har säkert knappt råd att ge dem mat och hon blir såklart utan och får då passa på när tillfälle ges. Jag log lite mot dem och stoppade ner plastgaffeln i salladen. När jag sedan skulle ta och dricka upp mitt vatten så råkade jag komma åt gaffeln så att den flög upp och snett bakåt mot kostymgubbarna! Bulgur och dressing skvätte rakt mot dem! Hihihihi, jag bad försiktigt om ursäkt och satt sedan och små fnissade för mig själv resten av resan, eller snarare tills Arvid kräktes.

Nu ska jag läsa min nya bok jag köpt medans småkidsen fortfarande sover!

Hej svej på ett litet tag!

En kalashelg!

Helgen är över och jag är nu mer 1 år äldre, med andra ord hela 29 år gammal eller ska jag kanske säga 29 år ung! Min son Anton fyllde 7 år i lärdags och jag fyllde i söndags. Min lillebror fyller 16 år idag, GRATTIS gubben!!!

Jag har så mycket att skriva, vet inte riktigt var jag ska börja...

I fredags så var jag, Tobbe och de 2 små barnen på stan för att jag skulle själv få välja ut present till mig. Tobbe hade inte köpt något och var sent ute med den biten.
Så vi drog ner på stan och jag visade glatt kläder som jag gått och kikat på under veckan som gått. Jag började med en jättefin och supermysig svart kofta från Lindex, ni vet, en sådan där bra-kvalitet-som-kommer-bli-favorit-kofta. När han såg den bara rynkade han på näsan och tyckte den hade för stora knappar och det var inte fint, sedan så hade den för hög krage, det var inte heller snyggt så jag hängde tillbaka den och kände mig lite ledsen, men, men jag hade ju mer att visa!
Så iväg till H&M där jag sett en basic-tröja som var så mjuk och mysig. Visar den för honom och då tyckte han en var tråkig! Visar även en sjal som sneglat på men han bara stod och suckade och stönade och tyckte det var tråkigt att gå med mig i affärer. Så jag sket i det och vi gick vidare ner på gågatan.
Gick ner till Sisters där jag sett en fin klänning på rea, men den var enlig honom i helt fel färg. Tittade vidare där och hittade en annan kofta, men den var för dyr. Vi gick till en annan butik där jag hittade en supercool jacka, men när jag provade den så gjode han en ful min som om jag var helt galen!
Jag visade honom även ett par skitsnygga stövlar som jag tittat på i 3 veckors tid och verkligen ville ha, men han hade redan då för 3 veckor sedan gjort klart för mig att han tyckte de var alldeles för dyra och så tyckte han att jag redan hade så mycket skor så det var ju bara onödigt.
Det han inte kan förstå är att just sådana stövlar har jag inte och dessa behöver jag verkligen. Men nej, nej, det var inte heller bra och han tyckte verkligen inte de var så speciella som jag sagt till honom nu när han fick se dem i verkligheten.

Då började mitt humör totalt fallera, jag kände hur gråten ville fram och hur jag i vilken sekund som helst skulle få ett totalt utbrott!!! Jag kunde se framför mig hur jag ställer mig och skriker allt vad jag kan mitt i affären och börjar dra ner kläder och slänga det omkring mig!
Vad är det med män ibland? Hur tänker han när han bara klankar ner på ALLT som jag tycker om???
Det han visar mig och tar fram som förslag i de olika affärerna är korta, tajta tröjor eller figursydda skjortor. MEN HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!! Jag har fött barn för 5 veckor sedan och min mage är fortfarande degig och slapp, jag kan ju för fasiken inte sätta på en kort, tajt tröja då! Jag vill ju använda sådant som INTE framhäver min fula kropp just nu. Typ en mysig men snygg kofta, eller något som inte sitter tajt över magen eller något som inte är så kort att magen glipar fram eller att halva rumpan syns (för att jag vill ju absolut att jag ska komma i mina gamla jeans och inte vill inse att när det är så tajt att jag inte kan andas och att jag får märken av jeansen som fortfarande sitter kvar morgonen efter så kanske jag borde köpa ett par i en större storlek...)
Nej, tokig var väl minst sagt så som jag började känna mig. Så jag sa helt enkelt till honom att vi skiter i det hela och åker hem. Och vad gör han då? Jo, det ska jag ta och berätta! Han säger "Okej, då gör vi det", men ursäkta mig, har han inte fattat än efter 35år som kille att när en kvinna säger så så vill hon att han ska säga; Men älskling, kom nu så går vi hittar någonting till dig. Jag är övertygad om att det finns något som du verkligen vill ha, typ den där koftan som du visade i början, den var nog inte så tokig, ska vi titta på den igen?

Så vi åkte hem, jag satt i bilen och och var riktigt tjurig. Det var meningen att jag skulle fika med ett par grannväninnor när jag kom hem, men jag var tvungen att meddela att jag inte skulle komma pga att jag var på så dåligt humör. Och det kan jag säga, att det ska mycket till innan jag avbokar att sitta och fika och snacka goja med goda vänner!

Fast egentligen så är det inte det att jag inte skulle få någon present som gjorde mig så arg och ledsen utan att Tobbe inte planerat det bättre. Jag vet att Saga och Anton så gärna vara med och vara delaktig i vad de ger mig. För mig spelar det ingen roll om det är en inramad teckning från barnen eller om det är ett par jättefina, ursnygga, assköna stövlar, det är ju tanken som räknas.

Lördagen kom och min son fyllde 7 år, jag var glad igen och han fick massor med presenter och vi åt mysig frukost tillsammans.
Tobbe säger till mig att han hade planerat att gå med barnen på stan och köpa present till mig. Glad över att höra det så säger jag att det blir perfekt för då kunde jag passa på att köpa presenten till våran väninna som skulle ha 30-års fest på kvällen.

Vi gör iordning oss alla och kommer till slut iväg. Det tog ett par timmar pga en liten bestämd dam vid namnet Saga som absolut skulle iväg på bio och var allmänt sur över att hon inte fick något nytt m.m. I bilen på väg ner till stan så kommer hon på att hon glömde sitt presentkort som hon skulle använda i en butik. Jag säger till henne att hon kan få låna pengar av mig och så kunde jag sedan få hennes presentkort, men nej, nej då får hon total utbrott och vill inte åka med längre.
När vi väl har parkerat bilen fått ut alla 4 barn och 2 vagnar så vägrar Saga att följa med på stan. Vi säger åt henne att då får hon stanna vid bilen, men vi tror ju såklart att hon ändå kommer följa med när hon ser att vi går iväg.
Tror ni hon gör det? Nej, såklart inte! När vi har gått en bit och vi inser att hon fortfarande inte kommer efter oss så säger jag till Tobbe att de kan gå iväg för att handla, utan Saga, så ska jag gå tillbaka för att hämta min tjuriga 9-åring. När jag kommer till bilen så är hon inte där! Jag går runt bilen och börjar leta omkring, men hon är borta! Jag går längre och längre bort för att hitta henne och jag ropar. Mitt rop efter Saga blir högre och högre och mer panikartat. Jag ser framför mig hur hon har blivit kidnappad av någon psyko-snusk-gubbe och hur ngon kommer hitta henne om 11 år då hon är totalt hjärntvättad och har 15 ungar med psyko-snusk-gubben, eller att någon hittar henne död..........
Men då ser jag något på långt avstånd, ett par välkända vit/rosa skor som gömmer sig bakom våran bil, SAGA!!!!!
Då har hon på något sätt lyckats gömma sig för mig ändå, busunge! Jag är arg för att hon gjort så men ändå så glad och lättad över att hon är okej. Vi pratar och hon följer med mig till stan.

Nere på stan så köper vi presenten som jag tittat ut till vår väninna och vi går iväg för att möta resterande familjen utanför Lindex. Vi får vänta ett litet tag innan de kommer. Tobbe säger till mig att de inte hittade någon present och att jag helt enkelt får välja ut något i nästa vecka istället.
Jag känner mig besviken och ledsen och hoppas innerligt att barnen gjort något halsband, teckning eller dyl till mig.

Vi går till Max och äter lunch och åker sedan hem.

Dagen efter, på min födelsedag så grattar mina barn och min man mig och vi ligger i sängen och myser. Saga tar med sig Arvid ner för att göra frukost till mig och kommer upp med en bricka med mackor, dricka och rosblad, så sött! Min man ligger och mår dåligt för att han druckit en aning för mycket under gårdagen på 30-års festen.
Han tar sig upp ur sängen, fortfarande lite vinglandes och ska ner och göra frukost till barnen medans jag får ligga och dra mig lite med Vilda. Efter ett tag så går jag ner och blir chockad, överraskad och helt överlycklig när jag ser ett STORT rosa paket och ett litet mindre ovanpå ligga på kökbordet. Jag tror inte mina ögon, de hade verkligen lurat mig!!!
Jag öppnar paketen och i det stora så ligger STÖVLARNA, de där jättefina, supersköna, ursnygga och bara helt fantastiska bruna stövlarna! I det lilla paketet ligger den där jättefina sjalen jag visade honom för på H&M!

Jag är såååååå glad att jag blir helt rörd och ögonen fylls av glädjetårar och då blir Tobbe helt rörd också. Saga håller på att garva ihjäl sig för hon tycker vi är skitlarviga och sedan är allt frid och fröjd och jag är så glad över att min man faktiskt är uppmärksam och helt underbar!!!

Hej svej kalaspastej!

Glömde skriva igår att...

...min prinsessa, Vilda, blev 1 månad!!! Hipp, hipp, HURRA!!! Gud vad tiden går fort. Vilda har nu börjat le och har lite mer vakenstunder. Hon älskar mest att vara i mammas famn och är bara så där gudomligt söt och mysig HELA tiden!

Nästa vecka drar vi till Stockholm, jag och barnen. Tobbe blir hemma, stackarn, ska vara själv i hel vecka utan barn och med sovmorgon varje dag, lugna kvällar och en hel säng för sig själv.

Ska bli spännande och se hur det går att flyga med 4 barn själv. Jag är mest orolig för hur jag ska kunna packa in dubbelvagnen i påsar med Vilda i bärsele och Arvid som springer omkring. Hoppas, hoppas, hoppas att Anton och Saga kan hålla sams och hjälper mig...

Nu ska jag göra mig iordning, jag och Vilda ska ta en promenad till dagis för att hämta lilleman!

Kram på er!

Octomom

Jag har precis tittat klart på dokumentären Octomom. Väldigt spännande, men seriöst så hade jag lite svårt för henne som person. Kände mig lite halvt panikslagen med tanke på att hur mycket kärlek hon än försökte ge sina barn så räckte hon aldrig till! Och när alla åttlingar låg på hennes säng lite överallt så kände jag paniken växa i mig, tänk om de ramlar ner!!! Jag förstår inte varför hon inför kameran säger att hon inte fattar vad hon tänkte med när hon bestämde sig för att inseminera så många ägg??? Hon kommer bara få en massa kritik för det! Och stackars barn som inte ens kunde gå utanför deras hem utan en massa fotografer och annat folk som ska titta, glo och fota. Jag hoppas för hennes skulloch speciellt barnens skull att de kommer avta, men någonstans så kändes det som om hon njöt av all uppståndelse, trots att hon hävdar att hon absolut inte gör det.

Så några 14 barn blir det inte här hemma. Men kanske det råkar komma en liten sladdis någon gång i framtiden, hoppas jag. Min man är inte alls sugen på det, men man vet ju inte vad man känner om några år, eller hur?!

Så kan jag bli den svenska Octomom? Vad blir Octomom på svenska...? Hahaha, Bläckmamman!!! Vad fult det lät! Herregud, jag garvar ihjäl mig!!!!!!!

Inatt så somnade jag inte förrän vid kl.04.00. Vilda är så förkyld så hon hade riktigt jobbigt att andas och jag vågade helt enkelt inte somna. Men ändå är det jag som sitter här i soffan på nedervåningen alldeles själv (förutom Vilda som ligger och sover i vagnen) och ALLA andra sover.

Åh, vad jag blev sugen på godis... Varför finns det ingen sju-elva här i närheten? Tänk vad skänt att bara kunna gå och handla oavsett när man vill på dygnet. Men, men det får jag väl leva med så länge jag bor här i Ystad .

Nu håller jag på att somna här vi datorn, så god natt alla kära vänner!