Tågresa mellan Malmö-Ystad

Idag har jag och Vilda varit inne i Malmö.
Eftersom fröken Victoria inte något körkort än så fick vi ta Pågatåget till Malmö. Resan tar ca.45 minuter och varje gång jag ska åka tåget förbereder jag mig med Metro, andra tidningar och någon bra bok som jag planerat att jag ska läsa. Jag sätter mig på den tågvagnen som har en toalett (den är bra för att det finns plats för barnvagn och sköna säten). Men det blir aldrig så att jag läser allt de jag tar med mig!
Antingen så sitter jag och förundras över människor, hur de ser ut, vilken frisyr de har, vilken klädstil de har och framför allt; tvättar de händerna efter de varit inne på den illaluktande toaletten???
Äckligt värre, jag vet, men det är ytterst få män som faktiskt gör det. Fattar ni hur vidrigt det är?! Sedan går de och sprider vidare sina snuskiga kiss-sperma-smegma-bacillusker!!! Blääääää! Vaddå, tror dessa människor att bara för att de håller i lilla snorre och inte torkar den så är det helt okej att strunta i att tvätta händerna?
Nej, gott folk, akta er för tågtoaletterna. Besök dem bara om ni absolut måste eller om ni verkligen känner för att ha några extra sliskiga, vidriga, äckliga, blä-iga bacillusker som ni kanske dör av sakta och plågsamt...

Hur som helst, idag när jag satt på tåget utanför toaletten så kommer det in en kvinna och sätter sig någon meter ifrån mig. Hon ser att jag håller i Vilda och säger; Åh, vilken söt bebis! Det är inget konstigt med att hon gör det, många säger så. Men det slutar inte där, utan under resans gång så börjar hon ställa fler och fler frågor. Jag lägger ner Vilda i vagnen och då kommer första frågan:
-Är det en flicka? frågar hon nyfiket och tar tag i min fina rosa Bugaboo sufflett och kikar ner i vagnen.
Men HALLÅ!!! Vad tror hon? För det första så kladdar hon med sina smutsiga fingrar på min vagn och gud-vet-vad hon gjort med dem tidigare? För det andra så behöver hon inte sticka ner sitt huvud i mitt barns vagn! Och hur svårt ska det vara, det är inte många mammor som går omkring med en knallrosa barnvagn med en pojke liggandes i.
-Ja, det är en flicka, svarar jag snällt.
-Jaha, vad heter hon? frågar hon efter någon minut då jag tror att hon fattat vinken; att jag inte vill prata med henne eftersom jag börjar kolla min mobil för att verka upptagen och helt ointresserad av henne.
Jag tänker på om jag verkligen ska säga vad hon heter, hon verkar vara ganska knäpp. Jag får helt plötsligt tvångstankar. Tänk om hon är en kallblodig mördare som snor åt sig små barn?
-Vilda , säger jag och känner genast att jag tycker det börjar bli obehagligt.
-Är det första barnet? lyder nästa fråga.
-Fjärde, svarar jag snabbt och funderar om hon verkligen är frisk i hjärnan.
-Jaha, ojdå, så många barn. Är det inte väldigt jobbigt? frågar hon.
- Nej, säger jag, inte mer jobbigt än att ha ett barn.
Hon fortsätter;
-Jag har en kompis som fick sitt första barn för tre veckor sedan. Det är verkligen många barn som föds nu, eller hur?
-Ja det är det, svarar jag snabbt men är orolig för att hon ska få något psykoutbrott och börja skjuta hej vilt i tågvagnen. Jag börjar genast tänka ut en plan på vad jag skulle göra om det sker och kommer sedan på att Vilda är ruskigt nära henne där hon ligger i vagnen. Jag tar upp Vilda.
-Hur gamla är dina barn? Ska hennes frågor aldrig ta slut, tänker jag men svarar snällt på frågan och försöker bara gulla med Vilda och låtsas som hon inte finns där.
-Vart bor ni? frågar hon och jag känner att jag inte borde svara, nu är jag nämligen helt övertygad om att hon är en mördare.
-Typ vid Ystad, svarar jag och hoppas hon nöjer sig med det.
-Din sambo hjälper dig va? Jag menar med barnen och så, annars är det ju ganska tufft.
-Ja, det gör han. Säger jag kortfattat och bara väntar på att hon ska dra fram pistolen och börja hota, skrika och så småningom skjuta.
Tåget kör sakta framåt pga av någon jävla bom som inte vill fällas ner. Typiskt! Självklart ska sånt hända när jag sitter på tåget med en psykobrud som snart kommer mörda oss allihopa!
Helt plötsligt säger hon;
-Jaha, nu ska jag av. Du får ha det så bra.
-Ja, visst. Du också. Säger jag väldigt kallt och lyckas ändå få till ett litet falsk leende på mina läppar.
-Jag hoppas vi ses snart igen, säger hon plötsligt och utan att jag tänker mig för svarar jag;
-Ja det gör vi säkert.
Men jag måste vara helt korkad i hela hjärnan! Vad tänker jag med??? Vaddå "..det gör vi säkert" varför säger jag så? Hur stora är oddsen på att just vi två som aldrig träffats tidigare ska mötas igen? Men så inser jag att jag ännu en gång fått bevis på att hon faktiskt är en kallblodig mördare, för nästa gång vi ses så kommer hon göra slag i verket.

Eller så kan det ju bara vara så att hon är översocial och bara menade väl.

Eller vad vet jag?

Det jag säkert vet är att mina tvångstankar blev sedan under resans gång värre pga av henne och jag fick för mig att hennes kompajon satt bakom mig och snart skulle hugga mig i nacken eller på armen med en morakniv. Och hur jag snabbt ger Vilda till tonårsflickan som också sitter i samma kupé och skriker åt henne att springa och hämta hjälp och ta mitt barn i säkerhet. Sedan vänder jag mig om och kör en spark rakt mellan benen på mannen som precis huggit mig. Han faller ner på mage och har ont av min spark. Det rinner blod från mig. Jag sätter mig över honom och tar polisgreppet på honom och skriker efter hjälp. Sedan kommer tågkonduktören som redan ringt polisen och därefter återförenas jag med min söta dotter.

Men, nu hände ju inte det heller och det är jag glad för. Jag tror faktiskt att det är ganska vanligt att man som mamma tänker ut en plan ifall att hon känner sig hotad eller är i en situation som känns obehaglig, men det är få som pratar om det.

Hur som helst så känns det okej nu och jag ska kolla ikväll extra mycket så att min ytterdörr och altandörr är låsta ordentligt och så ska jag lägga min mobil på laddning i vårat sovrum ifall att jag skulle behöva ringa polisen...

Hej svej, tågpastej!