Uppskatta livet!

Har precis haft bråk med mannen. Jag blir så irriterad när han inte förstår vad jag menar. Ahhhhhhh, vill bara skrika rätt ut och kasta tallrikar i golvet och smälla i dörrar om och om igen!!!
Han sticker och handlar dricka och jag som är sur som jävla bitterfitta tar upp Mama-tidningen och bläddrar snabbt i den. Men jag stannar vid ett repotage som handlar om en mamma som har cancer och vet inte när hon kommer dö. Just nu var hon friskförklarad men cancern kan komma tillbaka när som helst. Hon förklarar i repotaget hur hon tänker att hon måste ta till vara på alla sina stunder med sitt barn och hur man tänker på andra sätt när man vet att man kanske inte kommer leva så länge till.

Jag känner mig så dum!!! Här bråkar vi om värsta bagatellen och så sitter så många andra personer och verkligen tar vara på varje minut, just för att de vet att livet är otroligt värdefullt för att de har döden så nära sig. Men varför är det så egentligen??? Varför måste vi vara med om någonting hemskt för att lära oss att uppskatta livet? Varför kan vi inte leva vårat liv med uppskattning och välja våra bråk, tjafs och disskusioner???

Jag måste också försöka lära mig att inte vara så jäkla långsint. Det är verkligen jobbigt att inte kunna släppa vissa saker, det bara fortsätter att gro i mig. Nej, nu ska jag verkligen försöka tänka mer på att sluta bråka om småsaker och jag hoppas innerligt att min man kan göra detsamma.

Nu ska jag titta på Idol, lugna ner mig och försöka uppskatta våran tid tillsammans mer. Jag har ju faktiskt fyra (!) underbara, friska barn som jag älskar över allt annat på denna jord. Sedan så har jag en fantastisk man som jag älskar så innerligt med hela mitt hjärta.

Hej svej, Idolpastej!

Tre av mina fyra underbara barn! Tack för att ni finns!

LOVE YOU!