En kalashelg!

Helgen är över och jag är nu mer 1 år äldre, med andra ord hela 29 år gammal eller ska jag kanske säga 29 år ung! Min son Anton fyllde 7 år i lärdags och jag fyllde i söndags. Min lillebror fyller 16 år idag, GRATTIS gubben!!!

Jag har så mycket att skriva, vet inte riktigt var jag ska börja...

I fredags så var jag, Tobbe och de 2 små barnen på stan för att jag skulle själv få välja ut present till mig. Tobbe hade inte köpt något och var sent ute med den biten.
Så vi drog ner på stan och jag visade glatt kläder som jag gått och kikat på under veckan som gått. Jag började med en jättefin och supermysig svart kofta från Lindex, ni vet, en sådan där bra-kvalitet-som-kommer-bli-favorit-kofta. När han såg den bara rynkade han på näsan och tyckte den hade för stora knappar och det var inte fint, sedan så hade den för hög krage, det var inte heller snyggt så jag hängde tillbaka den och kände mig lite ledsen, men, men jag hade ju mer att visa!
Så iväg till H&M där jag sett en basic-tröja som var så mjuk och mysig. Visar den för honom och då tyckte han en var tråkig! Visar även en sjal som sneglat på men han bara stod och suckade och stönade och tyckte det var tråkigt att gå med mig i affärer. Så jag sket i det och vi gick vidare ner på gågatan.
Gick ner till Sisters där jag sett en fin klänning på rea, men den var enlig honom i helt fel färg. Tittade vidare där och hittade en annan kofta, men den var för dyr. Vi gick till en annan butik där jag hittade en supercool jacka, men när jag provade den så gjode han en ful min som om jag var helt galen!
Jag visade honom även ett par skitsnygga stövlar som jag tittat på i 3 veckors tid och verkligen ville ha, men han hade redan då för 3 veckor sedan gjort klart för mig att han tyckte de var alldeles för dyra och så tyckte han att jag redan hade så mycket skor så det var ju bara onödigt.
Det han inte kan förstå är att just sådana stövlar har jag inte och dessa behöver jag verkligen. Men nej, nej, det var inte heller bra och han tyckte verkligen inte de var så speciella som jag sagt till honom nu när han fick se dem i verkligheten.

Då började mitt humör totalt fallera, jag kände hur gråten ville fram och hur jag i vilken sekund som helst skulle få ett totalt utbrott!!! Jag kunde se framför mig hur jag ställer mig och skriker allt vad jag kan mitt i affären och börjar dra ner kläder och slänga det omkring mig!
Vad är det med män ibland? Hur tänker han när han bara klankar ner på ALLT som jag tycker om???
Det han visar mig och tar fram som förslag i de olika affärerna är korta, tajta tröjor eller figursydda skjortor. MEN HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!! Jag har fött barn för 5 veckor sedan och min mage är fortfarande degig och slapp, jag kan ju för fasiken inte sätta på en kort, tajt tröja då! Jag vill ju använda sådant som INTE framhäver min fula kropp just nu. Typ en mysig men snygg kofta, eller något som inte sitter tajt över magen eller något som inte är så kort att magen glipar fram eller att halva rumpan syns (för att jag vill ju absolut att jag ska komma i mina gamla jeans och inte vill inse att när det är så tajt att jag inte kan andas och att jag får märken av jeansen som fortfarande sitter kvar morgonen efter så kanske jag borde köpa ett par i en större storlek...)
Nej, tokig var väl minst sagt så som jag började känna mig. Så jag sa helt enkelt till honom att vi skiter i det hela och åker hem. Och vad gör han då? Jo, det ska jag ta och berätta! Han säger "Okej, då gör vi det", men ursäkta mig, har han inte fattat än efter 35år som kille att när en kvinna säger så så vill hon att han ska säga; Men älskling, kom nu så går vi hittar någonting till dig. Jag är övertygad om att det finns något som du verkligen vill ha, typ den där koftan som du visade i början, den var nog inte så tokig, ska vi titta på den igen?

Så vi åkte hem, jag satt i bilen och och var riktigt tjurig. Det var meningen att jag skulle fika med ett par grannväninnor när jag kom hem, men jag var tvungen att meddela att jag inte skulle komma pga att jag var på så dåligt humör. Och det kan jag säga, att det ska mycket till innan jag avbokar att sitta och fika och snacka goja med goda vänner!

Fast egentligen så är det inte det att jag inte skulle få någon present som gjorde mig så arg och ledsen utan att Tobbe inte planerat det bättre. Jag vet att Saga och Anton så gärna vara med och vara delaktig i vad de ger mig. För mig spelar det ingen roll om det är en inramad teckning från barnen eller om det är ett par jättefina, ursnygga, assköna stövlar, det är ju tanken som räknas.

Lördagen kom och min son fyllde 7 år, jag var glad igen och han fick massor med presenter och vi åt mysig frukost tillsammans.
Tobbe säger till mig att han hade planerat att gå med barnen på stan och köpa present till mig. Glad över att höra det så säger jag att det blir perfekt för då kunde jag passa på att köpa presenten till våran väninna som skulle ha 30-års fest på kvällen.

Vi gör iordning oss alla och kommer till slut iväg. Det tog ett par timmar pga en liten bestämd dam vid namnet Saga som absolut skulle iväg på bio och var allmänt sur över att hon inte fick något nytt m.m. I bilen på väg ner till stan så kommer hon på att hon glömde sitt presentkort som hon skulle använda i en butik. Jag säger till henne att hon kan få låna pengar av mig och så kunde jag sedan få hennes presentkort, men nej, nej då får hon total utbrott och vill inte åka med längre.
När vi väl har parkerat bilen fått ut alla 4 barn och 2 vagnar så vägrar Saga att följa med på stan. Vi säger åt henne att då får hon stanna vid bilen, men vi tror ju såklart att hon ändå kommer följa med när hon ser att vi går iväg.
Tror ni hon gör det? Nej, såklart inte! När vi har gått en bit och vi inser att hon fortfarande inte kommer efter oss så säger jag till Tobbe att de kan gå iväg för att handla, utan Saga, så ska jag gå tillbaka för att hämta min tjuriga 9-åring. När jag kommer till bilen så är hon inte där! Jag går runt bilen och börjar leta omkring, men hon är borta! Jag går längre och längre bort för att hitta henne och jag ropar. Mitt rop efter Saga blir högre och högre och mer panikartat. Jag ser framför mig hur hon har blivit kidnappad av någon psyko-snusk-gubbe och hur ngon kommer hitta henne om 11 år då hon är totalt hjärntvättad och har 15 ungar med psyko-snusk-gubben, eller att någon hittar henne död..........
Men då ser jag något på långt avstånd, ett par välkända vit/rosa skor som gömmer sig bakom våran bil, SAGA!!!!!
Då har hon på något sätt lyckats gömma sig för mig ändå, busunge! Jag är arg för att hon gjort så men ändå så glad och lättad över att hon är okej. Vi pratar och hon följer med mig till stan.

Nere på stan så köper vi presenten som jag tittat ut till vår väninna och vi går iväg för att möta resterande familjen utanför Lindex. Vi får vänta ett litet tag innan de kommer. Tobbe säger till mig att de inte hittade någon present och att jag helt enkelt får välja ut något i nästa vecka istället.
Jag känner mig besviken och ledsen och hoppas innerligt att barnen gjort något halsband, teckning eller dyl till mig.

Vi går till Max och äter lunch och åker sedan hem.

Dagen efter, på min födelsedag så grattar mina barn och min man mig och vi ligger i sängen och myser. Saga tar med sig Arvid ner för att göra frukost till mig och kommer upp med en bricka med mackor, dricka och rosblad, så sött! Min man ligger och mår dåligt för att han druckit en aning för mycket under gårdagen på 30-års festen.
Han tar sig upp ur sängen, fortfarande lite vinglandes och ska ner och göra frukost till barnen medans jag får ligga och dra mig lite med Vilda. Efter ett tag så går jag ner och blir chockad, överraskad och helt överlycklig när jag ser ett STORT rosa paket och ett litet mindre ovanpå ligga på kökbordet. Jag tror inte mina ögon, de hade verkligen lurat mig!!!
Jag öppnar paketen och i det stora så ligger STÖVLARNA, de där jättefina, supersköna, ursnygga och bara helt fantastiska bruna stövlarna! I det lilla paketet ligger den där jättefina sjalen jag visade honom för på H&M!

Jag är såååååå glad att jag blir helt rörd och ögonen fylls av glädjetårar och då blir Tobbe helt rörd också. Saga håller på att garva ihjäl sig för hon tycker vi är skitlarviga och sedan är allt frid och fröjd och jag är så glad över att min man faktiskt är uppmärksam och helt underbar!!!

Hej svej kalaspastej!