Hej igen

Japp, så har jag kommit hem från gyn. Allt är kvar. Såg ut som förra veckan. Bebisen ligger kvar där omringad av fostervatten. Så nu ska jag bli inlagd på tisdag för att få tabletter för att få ut allt. Jag kunde vara hemma, men rkommenderas INTE att vara hemma själv och speciellt inte med barn i närheten. Låter skrämmande... Så de tyckte att det var bättre att jag blev inlagd över hela dagen. Hoppas bara att min man kan ta ledigt från jobbet, annars vet jag inte vad vi gör med lille Vidar. Ska ringa dagis och kolla om barnen kan vara där hela dagen.

Usch, nu känns det så jobbigt igen. Att se sin lill* ligga där inne och min kropp vill inte få ut det. Jag som trodde att allt nu skulle vara över med denna process.

Nu ska jag i alla fall gå ut på tomten, vi har det sommarvarmt på baksidan och solen skiner. Sedan blir det en tur till Ica för att handla fredagsmys-middag och annat gott! Hoppas bara att barnen är på glatt humör, för just orkar jag inte med en massa tjafs, är så nära gråten hela tiden.

KRAMIS!

Så var fredagen här

Idag ska jag till gyn för att se om allt kommit ut efter missfallet. Det känns jobbigt och idag är jag nära gråten. Jag håller mig för att inte fullständigt börja störttjuta. Med min otur så är det väl rester kvar och att jag måste in på skrapning.
Men det är som det är. Jag kan inte göra något åt det. Men jag tänkte att jag faktiskt skulle unna mig och familjen en riktig god middag och mycket snacks och godis ikväll. Känner att jag behöver mysa med min familj och vara dem nära.

Nej, nu ska jag hjälpa barnen att komma iväg till skolan. Jag återkommer senare.

KRAM!

Bilder!

Här är blomman/växten jag köpte och planterade i en fin kruka med änglavingar i porslin som ett litet minne för vår lilla bebis. Visst är det fint?

Känns skönt att ha gjort något sådant faktiskt.
Fick tipset av att göra något sådant av en kär väninna till mig.



Här är vår lilla bebis (ja, jag vet att det är ett embryo, för de som vill rätta mig, men för mig var det min lilla bebis)
Det är den bilden jag alltid kommer spara...

Ny följare!

Välkommen Sjubarnsmamma till min blogg!

Kram,
Victoria

Har haft en okej dag.

Igår grät jag ingenting. Det var första dagen sedan vi fick beskedet om missfallet, eller missed abortion som det var/är, som jag inte grät. Jag var bara deppig och nedstämd. Som om tårarna tagit slut. Istället så kom det lite bröstmjölk ur mitt högra bröst. Mindes då att jag hört från en god vän som jobbar som barnmorska att brösten gråter... Kändes som om det var det som hände mig. Mina tårar tog slut men då tog kroppen över och brösten grät istället. Väldigt vackert och fantastisk hur kroppen fungerar.

Idag så åkte jag till min kurator och kände att det skulle bli skönt att komma iväg, utanför husets dörrar, och prata prata prata prata med min otroligt duktiga och fantasiska kurator. Vi satt i nästan 1 timme och pratade och det kändes så skönt att få prata av sig.

Efter mötet med min kurator så gick jag ut och det var strålande fint väder och jag ringde Tobbe. Vi kom fram till att vi skulle ta en tidig lunch tillsammans. Handla något att ta med och sitta på en bänk vid en liten vacker park i solen. Vidar sov sött i vagnen. Först satt vi ganska tysta och åt. Men sedan började vi prata och Tobbe frågade mig om hur det gått hos kuratorn och vad vi pratade om. Först visste jag inte om jag ville berätta, men efter ett litet tag så började jag berätta. Det fullkomligt sprutade ut tankar och ord ur min mun. Jag förklarade hur jag kände och min längtan efter ett barn igen. Jag märke för första gången sedan i onsdags att han verkligen lyssnade på mig. Sedan sa han det som jag velat höra i 6 dagar; Victoria. Okej, jag ska inte sterilisera mig. Och kanske, kanske vill jag ha ett barn till om några år. Jag vill inte lova något, men just nu så har vi fullt upp med de fina barnen vi har. Men när de blivit lite större så kan det vara så att jag vill ha ett till barn. Hur känns det för dig?
Jag svarade med en lång kyss.
Jag blev så glad över hans beslut att inte sterilisera sig. För mig är inte det viktigaste att bli gravid precis nu, utan att dörren fortfarande står öppen och att vi faktiskt, båda två, förhoppningsvis kommer planera ett barn till så småning om. Men nu är vi överens om att vi ska göra klart vårat hus och njuta, njuta, njuta av alla våra barn och varandra.
Detta gjorde att vi kom varandra mycket närmare och istället för att vara långt ifrån varandra så kom vi så nära varandra. Vi kramades på bänken i parken och pussades. Något som jag saknat och längtat efter under dessa 6 dagar.

Efteråt så var Tobbe tvungen att gå till jobbet och vi pussade varandra hejdå. Jag gick iväg med Vidar i vagnen och kände ett sådant lugn i min kropp. Jag kunde andas igen. I nästa sekund så kände jag hur det rann till mellan benen på mig. Jag letade snabbt upp en toalett och insåg att jag började blöda mer. Som om kroppen slappnade av och tillät nu att missfallet kunde komma ut.
Jag åkte sedan iväg och hämtade barnen på dagis och skyndade mig hem för att byta binda.
Jag blöder mer nu än tidigare dagar, men har inte alls ont. Vi får se på fredag om allt kommit ut.

Jag har idag planterat en fin växt i en vit fyrkantig kruka som jag köpte idag och satt dit ett par fina änglavingar i porslin vid ena sidan vid växten. Den ska symbolisera vårat lilla, lilla barn...

Jag känner fortfarande sorg och en underlig "tomhet" i min kropp, trots att hjärtat slutade slå så tidigt i graviditeten. Men det känns lite, lite bättre efter att vi faktiskt pratat med varandra, lyssnat på varandra och varit nära varandra och givit varandra kärlek. Det är så viktigt att kunna göra det. Det är så viktigt att finnas för varandra. Men det är lätt att glömma bort det, men gör inte det. Glöm inte det. Glöm inte bor varandra.

Vill ge er alla läsare där ute en stor och varm kram från mig.

Livet är bra konstigt ibland.

Satt idag och tänkte på livet. Hur tacksam man borde vara för det livet man har. Och leva livet fullt ut. Men så kommer dessa små eller stora hinder ivägen lite då och då. Vad är meningen med dessa hinder? Att vi ska ta lärdom av dem och bli en erfarenhet rikare för att förhoppningsvis bli en djupare person.
En väninna sa till mig " Det är bara saker som händer dig som livet vet att just DU klarar av". Jag har tänkt mycket på det. Det låter så vettigt på något sätt, men ändå så undrar jag hur mycket illa vill livet mig och andra människor som hela tiden verkar få dessa hinder i livet?
Jag har aldrig berättat i min blogg allt som hänt mig tidigare i mitt liv. Det är ett kapitel som jag helst inte rotar i för mycket för det är för jobbigt.
Och jo visst, har jag blivit en "bättre" person efter det som hänt. Jag har blivit mer förstående och en djupare person. Men just nu vet jag inte om jag orkar med så mycket mer. Det är liksom som om bägaren har runnit över, fullständigt.
Missförstå mig nu inte. Jag vill understryka att jag är så glad och tacksam för de barn jag har och utan dem hade jag inte orkat någonting just nu. Men jag vill liksom inte tillåta mig njuta av något annat än mina barn. Jag får skuldkänslor på något konstigt sätt bara tanken på att jag skulle ha kul eller unna mig något. Konstigt...

Jag kom på en sak idag. För ca 3 veckor sedan, typ i samband med att barnets (eller embryots men jag vill kalla det barn...) hjärta slutade slå så såg jag helt plötsligt att jag hade fått flera gråa hårstrån. Min man fick snällt rycka bort dem och de var 7 stycken riktigt gråa hårstrån. Bara sådär. Från liksom ingenstans, trodde jag.
Idag så såg jag att det kommit fler och då förstod jag... mina gråa hårstrån kom i samband med att bebisen dött, och en del av mig dog då också.

Usch, det är verkligen inte några roliga inlägg jag kommer med nu. Men det är så skönt att kunna skriva av sig här i bloggen.

Nu ska jag gå och lägga mig. Många varma kramar från mig till er alla kära läsare.

Lite, lite blod

Igår eftermiddag kom det en liten blodklump, som en 5-krona ungefär. Sedan kom det blod när jag torkade mig och lite i bindan. Jag kände att livmodern jobbade och jag fick ont. Jag tog ett bad och sedan kom det inget mer. Var detta allt? Måste ju vara helt omöjligt. Har ju hört från vänner hur mycket blod och klumpar som kommer ut vid ett missfall. Och vilken smärta man har.

Jag känner mig osäker vad jag nu vill göra med mitt liv. Känns som om jag står i ett vägskäl och jag undrar vilken väg är bäst?
Min man vägrar inse min stora sorg och säger att det inte blir fler, han ska nu sterilsera sig. Fast ändå säger han att han var inställd på ett sjätte barn och är ledsen för att vi förlorat detta barn. Men varför kan vi inte skaffa ett sjätte barn då?! Han säger att han inte vill stå ivägen för mina drömmar och om jag så gärna vill ha ett till barn så får vi skilja oss så jag kan träffa en ny man att skaffa barn med.
MEN HALLÅ!!! Jag vill ju skaffa barn med honom, det är ju honom jag älskar och är gift med och har barn med. Jag vill ju bara att vi ska få vårat sjätte barn, det barn som inte var planerat, men sedan en så stor del i vårat liv trots den korta tiden i min mage... För det blev så. Aldrig har våra planer varit så långt fram så tidigt i graviditeten, men vi var liksom tvugna till att planera och prata mycket om detta barn eftersom det kom som en chock för oss.

Jag ska snart gå och lägga mig en stund, jag har varit uppe sedan kl.05.30 med Vidar och jag känner mig helt slut i kroppen. Ska våga mig ner å på stan en snabbis för att lämna tillbaka mina mammabyxor jag köpte för 2 veckor sedan. De har redan gått sönder pch jag har bara använt dem 4 gånger, så det var ju lite tur i oturen att de gick sönder så jag kan köpa något annat istället.

Kram på er alla!

I väntan...

Varje gång jag går på toa så förväntar jag mig att det ska komma blod. Jag går runt och väntar på smärta i livmodern. Jag går runtoch väntar på det som jag mist vill egentligen men vet att det är ett måste. Men inget kommer. Min kropp vill så gärna vara gravid. Det känns som om hela min kropp stretar emot allt detta nu. Alla graviditetssymptom finns kvar, men kanske inte så starka längre, eller är det kanske bara jag som inte har tid att känna efter då sorgen tar över det mesta i mitt liv just nu.
Men konstigt nog så började mina bröst ömma igår, de som knappt ömmat något de senaste 2 graviditeterna. Jag är fortfarande galet sugen på apelsinjuice och är sjukt trött.

Är det normalt att bli så ledsen? Enligt några vänner och släkt till mig så borde jag inte bli så ledsen eftersom jag har barn redan. Men vaddå? Får man inte vara ledsen bara för att jag har barn sedan innan? Eller är det konstigt att jag är ledsen bara för att jag har barn sedan innan?
Visst, för de som inte har barn och får missfall på missfall och kanske inte kan få barn så förstår jag att sorgen är en helt annan. Jag är inte dum i huvudet. Men jag är inte totalt okänslig heller. Utan tvärtom, jag är en kvinna med oerhört mycket känslor och kärlek.
Min sorg har ju inte bara med att jag fått ett missfall, för som jag tidigare skrivit så förstår jag och kan acceptera att detta har hänt då det antagligen var något fel på barnet. Och bättre att det sker i tidig graviditet än senare.
Men min sorg blev så stor då så mycket annat bubblade upp också... Åhhhh!!! Jag blir knäpp?! Varför ska folk ifrågasätta mig? LÅT MIG VARA OM NI INTE BARA KAN FINNAS SOM STÖD!

Jag börjar bli arg och frustrerad. Jag kommer snart explodera känns det som.

Igår så kom min 9-åring hem och berättade att han blivit ledsen i skolan pga missfallet och att han berättat för några av sina kompisar vad som hänt. Då säger den ena kompisen; - Hahaha, vad kul att eran bebis dött! Hahaha!
Hur i hel***e kan man säga så?! Är man 9 år så har man mer förståelse än så får jag hoppas.

Men detta är väl en del av livet gång, att möta motgångar. Men de som bara ger mig negativitet tar jag bort ur mitt liv för ett tag, så blir det.

Kram på er...

Tårar...

Jag kan inte sluta gråta. Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Konstant. Jag har vaknat inatt av att jag gråter i sömnen.
Jag orkar inte äta eller dricka. Fast min man fick i mig lite wokgryta han hade gjort igår. Den var väldigt god egentligen, men jag vill inte njuta av något just nu. Eller nu ljög jag. Det enda jag njuter av är mina underbara barn som jag har hos mig. Jag kramar dem och pussar dem, så mycket jag kan.

Någonstans kan jag förstå och acceptera att kroppen har gjort detta för att något var fel på barnet, men sorgen är ändå så stor. Fast insikten med att jag inte kommer få ett "nytt" barn, ett sjätte barn är så jobbigt. Det känns som om jag nu har dubbelsorg...

Jag fick idag en akuttid på gynmottagningen för att jag ville att de också skulle kolla allt. Och jag fick se min lilla, lilla bebis. Hjärtat har slutat slå i vecka 6+3 och jag skulle varit idag i vecka 9+6. Jag fick en bild på mitt mirakelbarn och den bilden kommer jag alltid att spara.

Nu är det bara att invänta att jag ska börja blöda. Och har det inte börjat innan fredan nästa vecka har jag fått en ny tid till gyn och får göra ett till ultraljud och sedan få tabletter för att få ut allt.

Allt är bara skit nu med mig. Jag mår helt enkelt piss. Tur att jag har mina fina barn, de är de enda som får mig att le.

En dikt till mitt lilla mirakelbarn.

Mitt lilla mirakelbarn, så liten och så skör.
Du levde i mig bara för ett litet tag, men för mig var det som ett helt liv.
För allt som jag hunnit bygga upp i tankar och fantasi så fanns du redan i vårt liv.
Men vi fick aldrig se dig,
känna vid dig,
hålla dig,
eller pussa på dig.
Vi fick aldrig se dina ögon eller ditt leende.
Jag fick aldrig känna dig sparka i min mage,
jag fick aldrig känna dig hicka inuti mig.
Men jag fick älska dig. Från första stund då jag visste att lilla du fanns i mig.
Kärleken är så stor till dig, mitt lilla barn.
Som nu lever i himlen.
Mina tårar rinner efter saknaden av dig och kärleken till dig.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag älskar dig!

Puss från din mamma.

Missfall...

Var på ultraljud idag och det visade sig att bebisen inte levde längre. Jag är så ledsen. Helt knäckt. Tårarna bara rinner, och rinner och rinner. Hela huvudet bankar och jag känner mig helt yr. Ögonen är alldeles dimmiga av alla tårar så jag knappt kan se vad jag skriver just nu.
Allt känns piss och jag kan knappt tro det. Först kunde jag knappt tro att jag var gravid och nu kan jag knappt tro att min lilla bebis inte finns längre och att h*n inte växer i min kropp.
Det gör ont i mig och i hela min själ. Hur gör man för att ta sig upp igen???

Jag var så inställd på att bli mamma igen och jag kände mig så lycklig nu när vi äntligen kommit fram till att vi faktiskt skulle bli 8 i famljen. Detta lilla barn var så efterlängtat! Nu blir det inga fler barn i familjen... *Snyft*

Jag återkommer när jag orkar. Kram på er.

Ps....

...idag belv jag så glad när en kär läsare, Erika, kom fram till mig och hälsade på mig när jag gick på stan! Så kul att få träffa en läsare som man inte känner sedan innan! Hon var så härlig och trevlig och hade en sådan söt liten son!

KRAM! Och en extra stor kram till dig Erika! ;)

Imorgon måste ni hålla tummarna för mig!

Imorgon ska jag på ultraljud och jag känner mig så nervös... Tobbe ska med och det känns skönt! Först ska vi lämna barnen på dagis (och ja, vi har fått lov till det av dem trots att Tobbe är ledig en halvtimme från jobbet) och sedan ska vi dit. Jag hoppas, hoppas att allt ser bra ut! Ni får hålla tummarna för mig...

KRAM!

Ska jag rota fram hatten???

En gammal bild från -10 när vi skulle flyga till Stockholm (då med "bara" 4 barn...)!

Pratade med min underbara väninna Angelica idag och behövde lite tips och råd nu när jag ska boka in en resa för mig och barnen upp till Stockholm. Självklart vill man ju att det ska bli så billigt som möjligt men ändå rätt smidigt.

Tar jag flyget kostar det t/r 2620 kr, rätt mycket pengar men ändå billigt med tanke på att jag och 5 barn åker t/r. Problemet här är att när Tobbe ska skjutsa oss så får inte vi alla plats i bilen till flygplatsen eftersom vi bara har en 6-sitsig bil och jag har inget körkort än. Då måste vi fixa skjuts av någon annan. Det finns ingen flygbuss här ifrån.

Tar jag tåget kostar det t/r 1578 kr (utan internet) för oss alla men då tar det totalt 5 ½ timme med tåget till Malmö först. Problemet här är att eftersom 2 av mina barn är åksjuka så får de medicin som gör dem väldigt dåsiga och trötta och de kommer somna, även Vidar kommer somna då han är liten fortfarande och sover då och då. I den vagnen på tåget som har utrymme för vagnar som jag vill boka plats i är det fullbokat redan och det finns inte plats för oss. Detta innebär att jag kommer bli tvungen att fälla ihop vagnen... och det blir ju problem.

Så vad ska jag göra??? Vad skulle ni gjort?

Men hur som helst så säger min väninna Angelica till mig att oavsett vad så kan jag ju ta fram en hatt och ställa fram, för folk kommer typ vilja betala för att bara titta på oss när vi ska åka iväg med packning, vagn och alla barn! Självklart skojar hon bara men jag tyckte det var så kul! Som gatu-artister som underhåller folk. Därför skulle vi egentligen vara med i Familjen Annorlunda ;D Bra underhållning för de som gillar! ;) Hahaha!

KRAM!

Jag är som en gravid Långben!

Alltså inte för att jag ser ut som Långben direkt men jag har blivit TOKIG i majskolvar, Rollo kolor och apelsinjuice ;-) Jag kände idag, när jag snabbt som attans tryckte i mig en majskolv, från höger till vänster "pling" från höger till vänster "pling" från höger till vänster "pling, som Långben i Disneyavsnittet när de åker husvagn. Alla ni vet nog vilken jag pratar om ;-)
Suget efter Rollo kom när jag såg en undangömd (Tobbe!!!) påse i skafferiet. Han kommer bli paff när han inser att nästan hela påsen är uppäten när han ska smälla i sig den, moahaha;-)
Jag tog en kola, och så en till och så en till och jag kan knappt sluta! Så gott, kan inte minnas att det någonsin varit så gott med Rollo kolor!
Apelsinjuicen är ett måste. Helst varje dag. Idag är den slut och jag är som en beroende och bara tänker på att jag måste iväg och köpa apelsinjuice.

Kul att se att man får liksom lite nya crawings denna gång! När jag väntade Vilda var jag ju också väldigt apelsiner och apelsinjuice, intressant...

Jag glömde skriva igår att vi ska på ultraljud på onsdag och titta på bebisen. Jag har ju varit på ultraljud innan på sjukhuset men eftersom det inte är samma ställe som där jag går på MVC så ville de göra ett ultraljud för att konstatera att jag inte är den veckan enligt min sista mens, eftersom jag vet att jag inte är det sedan förra ultraljudet. Om ni förstår vad jag menar.... Hur som helst så ska det bli spännande att se bebisen och jag hoppas han/hon mår bra där inne!

KRAMIS!
Kram!

MVC i förrgår!

I förrgår var jag på MVC, det nya privata MVC, Qvinnohälsan! Riktigt fint är det där och mysigt. Allt känns riktigt nytt och fräscht. Vi satt och pratade i 1 timme och många tankar och funderingar kom upp i mitt lilla huvud. Jag fick näst intill lite panik och ångest när vi pratade om förlossningen med Vidar och allt som hände där omkring. Jag har inte bearbetat förlossningen än och jag kände stressen över att hinna göra det och förbereda mig inför nästa förlossning, för denna förlossning SKA bli positiv och bra, helst gärna helt underbar och fantastisk!
Det är bra att jag går hos kurator och jag måste även gå på Alma-samtal. Konstigt, trodde aldrig att jag skulle behöva det. Jag som hjälper andra med förberedelser inför förlossningar och stöd under förlossningar. Men när man själv behöver det så kan man inte hjälpa mig själv, utan man behöver hjälp utifrån. Och det är skönt att veta att det finns hjälp, riktigt bra hjälp.

Som ni förstår så har mitt MVC-besök startat en himla massa tankar, funderingar och känslor. Men det är bra, för då kan jag också bearbeta allt.

Jag har bestämt att jag ska börja på Yoga för gravida och vattengympa. Jag ska försöka (om jag orkar) även varje kväll meditera och göra avslappningsövningar.

Nej, nog pratat om detta. Idag ska barnen till dagis och jag ska ha en hemmadag med Vidar och fixa och pyssla, tvätta och ta en härlig dusch!

KRAM PÅ ER!

Grattis fina lilla Änglabarn Julia på 1-årsdagen.

En del säger att de sett en ängel. Jag har hållit en i min famn.

Idag den 14 September är det 1 år sedan den finaste lilla Ängeln föddes.

Tyvärr fick hon inte stanna hos oss men vakar över oss istället i himlen.

Jag var Doula åt en av min bästa väninna som fick det obegripliga beskedet att

barnet i hon bar på inte levde längre.

Det var 10 dagar innan BF.

Att förstå hur de kände sig och fortfarande gör, går inte om man inte själv förlorat ett barn. Men jag kan tänka mig det, och det är så fruktansvärt och orättvist, sorgen är enorm.

Bara tanken på det får mig nästan att bryta ihop...

Allt kom väldigt nära mig.

Att få vara med och hjälpa till vid människors svåraste stunder är väldigt speciellt.

Julias födelse förde oss ännu närmare och idag har vi ett band som aldrig kommer att brytas. Mitt i all sorg så fanns det ändå en sådan lycka när Julia kom till världen, för äntligen fick vi se det lilla knytet, hålla henne och suga in vartenda liten detalj av henne.

De var en sådan värme, ro, tysthet och så mycket kärlek som fylldes

i förlossningesrummet när hon föddes.

Och tårar.

Så idag skulle hon fyllt 1 år. Lilla fina Julia, med en liten söt näsa, brunt hår, runda goa kinder och en fin liten mun. Så vacker och helt perfekt.

Till mina kära vänner, Julias mamma och pappa;

Jag tänker på er under dessa dagar extra mycket och jag finns här dygnet runt för er. Ni finns alltid i mitt hjärta och Julia kommer alltid ha en del av mitt hjärta.

Här kommer en dikt jag hittat och jag tycker den är så vacker.

En liten ängel

Var inte arg lilla mamma jag var tvungen att gå.

När dom klippte banden, orkade inte mitt hjärta att slå.

Älskade pappa, mitt liv blev så kort. Ta hand om varandra, när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst, men lyssna till era hjärtan och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er, men jag finns ändå

Jag hör era böner och älskar er så!

Okänd författare

Med all min kärlek till alla fina människor där ute och till alla små änglar som finns bland oss!

Idag är en spännande dag!

Ser fram emot dagen då det är inskrivning på MVC. Trots att jag gjort det så många gånger innan så tröttnar jag aldrig på att gå till MVC. Det blir en hel del att prata om känns det som. Jag har många tankar och funderingar denna gång som jag aldrig haft förut. Men det ska bli kul och spännande!

Vidar har nu lärt sig att "åla" sig fram som en militär och han kan även sätta sig upp efteråt. Han är väldigt nyfiken på allt och vill ställa sig upp mot allt. Han vet nu var lampan är och låter som bebisarna i ComHem reklamen; DADADADADA! ;-) Han skakar göran på huvudet och skrattar så, antagligen för att det börjar snurra :)
"Mamma" är ett ord han gärna säger när han vil kramas och "Pappa" säger han helst när han vill leka! Fast det låter med som; Mammamammamaaaa! och Papppapppapaa! Hihihi! Urgulligt!
Han är så fin och go´min lille pojke, kärleken är enorm!

Jag måste bara berätta vad Arvid sa här om dagen. Jag och Tobbe höll på att skratta ihjäl oss! Vilda kommer fram till Arvid och säger: -Ajvid byssor! (=Arvids byxor!) Varav Arvid svarar: - Villa (=Vilda) de heter inte byssor, det heter BYSSOR! Hahahaha, han sa precis likadant! Härliga ungar!

Nu ska jag upp och duscha och fixa mig för att gå på inskrivningen, måste hinna få i mig och Vidar lite lunch också.

Puss å kram på er!

Elodie har gjort det igen!

Japp, så har vi nya kollektionen med åkpåsar och skötväskor med tillhörande mössar, vantar och tossor från ELODIE!

Så snyggt och jag vet redan vad jag kommer köpa...;)

Gå in på www.4p.se för med information!

Lite svar på vissa kommentarer.

Det har kommit en hel del kommentarer som jag gärna vill svara på.

Min man har ett företag också som han jobbar hemifrån med. Igår så visste jag inte om denna överraskning, men han hade jobbat hemma när Vidar sov, med företaget. Han hade tagit ledigt från sitt ordinare jobb. Då har man rätt att lämna på dagis. Dessutom lämnade vi senare och så hämtade han tidigare. Sedan är jag nästan helt säker på att om vi frågat på dagis innan så hade det inte varit några problem alls att lämna om min man ville vara helt ledig, för en enstaka gång.
Mina barn älskar dagis och eftersom jag är mycket hemma med (alla) mina barn så längtar de verkligen att få träffa sina kompisar och fröknar där.

Alla har rätt till sina åsikter på min blogg, men det finns så många sätt att uttrycka sig. Ibland kan något uppfattas på ett annat sätt än vad man tänkt sig. Men om man inte gillar min blogg så tycker inte jag att man ska läsa den.

Ang att min man absolut inte vill ha fler barn så vill jag påpeka att detta barn var inte planerat, men att vi nu är eniga om att behålla barnet. Det har varit en tuff och svår fråga med hur vi skulle göra. Jag kör absolut inte över min man, men frågan är och har varit svår. Ska man behålla barnet trots att den ena är mindre nöjd med det eller ska man göra en abort mot ens egen vilja? Vill absolut inte hamna i denna sits igen och därför kommer min man göra en sterilisering efter detta barn, ett barn som nu är efterlängtat av oss båda och syskonen!

Jag anser att frågan om tid till sina barn har inte med hur många barn man har bara, utan också vad och hur man prioriterar sitt liv. Jag älskar att vara med mina barn och spenderar väldigt mycket tid med dem och även ensamtid med dem alla. Vi har en fin familj och vi älskar att umgås tillsammans. Jag älskar att vara mamma och är som "gjord" för detta, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Men framför allt så älskar jag mina barn och min man!

Och ang mina graviditetstest så är det så att jag och en väninna delade på ett 20-pack när vi beställde. Detta är inte knäppt alls. Jag har väldigt många väninnor som köper och tar många, många tester. Visst är det lite kul att kissa på stickor, men i detta fall hade jag inga hemma och beställde just för att jag misstänkte att det kunde vara något, även om jag inte trodde det. sedan var jag tvungen att få det bekräftat igen och igen och igen, för jag hade så svårt att tro på det. Sedan gjorde jag en liten rolig sak av det och fotade dem :)

Kram på er!

IDAG FYLLER JAG 31 ÅR!!!

Idag är det min födelsedag och jag har blivit ordentligt firad!

Allt började imorse med att jag kom ner till köket och det var tända ljus, en kladdkaka med ljus i och en lagom stort paket inslaget i silverpapper och limegrönt snöre runt om. En stor kopp te och ett kuvert.

Jag öppnade kortet (se ovan) och läste ett jättefint kort där min älskade man har skrivit till alla barnens namn och med bebisen i magen ;) Jag undrade var han var och han sa att det var hans pussmunnar ;) Han är för underbar!!!

Sedan öppnade jag paketet och där var en extern hårddisk som jag önskat mig länge för att spara allt jag har på min dator. Den sjunger nämligen på sin sista vers...

Jag var så glad och vi åt frukost och de stora begav sig till skolan.

De mindre barnen skjutsade vi till dagis och så skulle vi ner på stan och mysa.

(Mannen hade tagit ledigt hela dagen fårn jobbet)

Vi åker ner och så påpekar jag att han åker fel. Rätt vad det är så är vi utanför Ystad Saltsjöbad och så stannar han och säger att han bokat in mig på ansiktsbehandling och spa hela dagen!!! Skoja att jag blev paff och helt överraskad! Och så glad!

Jag tackade med miljoner pussar över hela min mans ansikte och stutsade in!

Jag har badat, bastat, simmat, legat i uppvarmt utebad, ätit en god lunch och ledag i en stor himmelsäng och bara vilat och läst och så har jag varit på ansiktbehandling med lermask, peeling och handmassage!

UNDERBART!!!

Klockan 15.00 hämtade mannen och de tre småbarnen upp mig och sedan tog vi en promenad på stan och till lekparken och lekte i solen med barnen.

Mina stora barn har meddelat att deras present är lite försenad men de har givit mig mängder med pussar och kramar så jag behöver inget mer :)

När jag kom hem så stod en vacker ros med ett presentkort i från underbara Sarah och Charlie med barn, TACK!!!

Så imorgon blir det en sväng till H&M för att inhandla ett par mammabyxor jag hittat.

De som jag hade på mig idag sprack när jag satte mig i bilen på väg från Spat, hahaha, sprack jättemycket precis vid snippan!!!

Allt har varit fantastiskt idag och jag är så lycklig!

Bilderna är från Ystad Saltsjöbad!

Visst är det fint?

KRAM PÅ ER!

GRATTIS MINA UNDERBARA SON ANTON 9 ÅR!!!

Igår fyllde min son Anton 9 år!

HURRA, HURRA, HURRA!!!

Jag skrev detta inlägg igår men så hände något med min dator som gjorde att jag trodde att den var totalt sönder. Men idag så fixade min man datorn :)

Tänk vad tiden går fort, att det redan gått 9 år sedan jag låg på BB med mitt andra barn i famnen och jag var så lycklig, så lycklig!

När Anton föddes vägde han 3415g och var 53 cm lång. Lång och smal och det är han fortfarande ;)

Min älskade, fina och underbara Anton

Älskar dig min stora, fina son!

Mina graviditetstest!

Nördigt kanske (eller till och med lite knäppis-varning) men här har ni dem;

MINA GRAVIDITETSTEST!

Har ju haft lite svårt att fatta att jag faktiskt är gravid, tog senaste testet igår och det visade mycket tydligt ett stort och härligt plus! :)

By the way;

Idag går jag in i vecka 8!!!

Jag har en liten fråga till er läsare.

Tycker ni att jag vi ska ta reda på vad det blir för liten en?
Jag har ju alltid tagit reda på det, men nu känner jag ett stort sug att veta.

Varför vet jag inte...

Vad tycker ni?

KRAM!

En underbar torsdag!

Egentligen har jag skitbråttom, men ändå så sätter jag mig här och skriver ;) Barnen skulle varit på dagis typ NU, men Arvid ville titta klart på sin film bara. Jag har faktiskt hunnit duscha, tvätta håret, sminka mig och klä på mig. Helt otroligt!

Vidar har somnat sött i sin vagn och Vilda dricker sin andra vällingflaska för idag. Idag är det nämligen invigning av nya mödravården här i Ystad. Jag har listat mig där och ska på inskrivning den 13 September. Men idag ska jag ta mig dit och tjuvkika lite och även lämna visitkort som de kan lämna om någon behöver en Doula.
Jag har ju fått ett Doulauppdrag och jag vill ha fler! Kontakta mig om ni behöver en Doula :)

Med risk för att de tycker jag är lite jobbig, som en stalker, ska jag alltså ta mig till nya mödravården som heter Qvinnohälsan, idag kl.11.00. Hahaha! Men jag brinner så för allt det här med barn, graviditet och förlossning. Skulle ju kunna bosätta mig i den världen fullständigt!

För övrigt så har mitt illamående lugnat ner sig väldigt mycket, men trött är jag. Annars har jag inte många fler graviditetssymptom just nu och det känns lite jobbigt för då tror jag såklart att något är fel och galet. Eller kan det bara vara så att jag är så lycklig att få äran att vara gravid igen att jag helt enkelt inte känner av det på samma sätt, jag liksom förtränger det.
Jag vet förvisso att symptomen kan lugna sig i dessa veckor också. Men ni vet hur tankarna går, även om man kan eller vet en himla massa!

Nu ska jag kila!

See you later ;)

KRAMIS!