lördag 29 augusti 2009

Lördagseftermiddag...

Arvid är dålig och gnäller, gnäller, gnäller... Jag tycker så synd om honom. Vilda sover, Saga har sin kompis här hemma och till min förvåning så får Anton vara med dem och leka!

Idag ville jag verkligen gå ner på stan med Tobbe. Visa honom de stövlar jag hittat på Scorett och hoppas, hoppas, hoppas på att jag får de i födelsedagspresent. Men nej, han ville inte gå på stan! Typiskt!!! Män! Varför tycker de att det är så tråkigt att gå på stan? Dessutom ville jag stolt gå omkring med mina fiiiiina vagnar. Har en ny sufflett till min ena vagn i ceriserosa och har matchat det med en ceriserosa väska, passar även mina ful-snygga ceriserosa plastsandaler. Åh, hade kunnat göra en assnygg make-up till det. Tobbe hade kunnat ha den nya tröjan som är lite mörkare ceriserosa så hade vi alla matchat varandra.... Men istället blev vi hemma HELA dagen. Ja, ja man kan inte få allt här i livet.

Snart är klockan sex och jag funderar på vad vi ska äta till middag. Orkar inte stå länge vid spisen, men jag är så sugen på något riktigt gott. Lite plock hade varit gott. Ostar, oliver, bröd, kex, torkad skinka, lite grönsaker och frukt och ett glas vin. Mmmmmmmm.


Min man går gunt och dammsugar nu och stirrar på mig, så jag måste nog sluta skriva nu, men återkommer som vanligt när jag får ännu en lugn stund.

Hej, svej galonpastej!

Blir galen på min 9-åriga dotter!!!!!!!!!!!!!!!

Alltså ska det vara så här? Är alla barn idag så respektlösa? Min dotter skrek till mig alldeles nyss att jag var en "jävla ful tant" och sedan så gick hon fram och slog mig!?! Vad är detta??? Åhhh, blir så förbannad, mina barn ska minsann ha respekt för andra och speciellt för sina föräldrar!
Nu har hon åkt upp på sitt rum och får sitta där tills jag kommit på ett riktigt bra straff, vad det nu ska bli...

Inatt så har Arvid haft "Aj, aj, aj " i halsen och feber. Han är idag jättehostig och supersnuvig men feberfri. Så det blir att vara hemma idag, skönt!

Min man la färdigt plattorna på våran trädgård igår och fixade till en liten mur runt våran gräsplätt på framsidan också, så vi slipper alla dessa människor utan hyffs som går och raastar sina hundar på våran gräsplätt!
Funderar på om jag ska försöka möblera om i vardagsrummet idag, eller ska jag bara slappa i fina vädret...? Hmmm, slappa lät ju lockande, men å andra sidan så älskar jag att möblera om. Vi får se vad jag väljer.

Nu ska jag upp och byta sängkläder i min sons rum, straffa min dotter, vika tvätt, hänga tvätt, stoppa i en ny tvätt i maskinen, borsta tänderna, klä på mig anständiga kläder, klä på Arvid, bädda sängen och rensa kattlådan.

Det är härligt att vara hemmafru!

fredag 28 augusti 2009

Min gulliga bajsmaskin!

Idag så har jag och min två små varit hos fotografen Marit Lasson för att fota Vilda. När vi kom dit så låg hon och sov sött i vagnen. Jag och Marit bestämde att vi skulle lägga henne naken i en zinkbalja på ett lakan. Jag tog försiktigt av henne kläderna för att hon inte skulle vakna och la henne i baljan. Där tog jag sakta av henne blöjan och Marit började fota. Efter ett pyttelitet tag så började hon vakna och kissade såklart ner lakanet. Hon började gråta och jag tog då upp henne. Höll henne upprätt mot bröstet och tystade henne. Då hörde jag världens sprak och så känner jag hur något varmt rinner ner för hela min tröja och ner på fötterna och skorna. Hon tar i igen och det sprutar bajs på golvet!!! Hahahaha, min lilla bajsunge!!!

Som tur var så hade jag med mig en extratröja just för att jag visste att hon skulle vara naken och jag torkade av henne och mig och så fortsatte vi fotograferingen. Stackars Marit fick torka upp det senapsgula bebisbajset från golvet, SORRY MARIT!
Under dagen så var jag runt på stan med barnen och åkte på eftermiddagen hem igen. När jag kommer hem och tar av mig skorna så inser jag att jag har intorkat bajs på insidan av foten och mellan tårna!
Så jag har gått runt på stan och trott jag varit snygg och fräsch med intorkat bajs på vänster fot, ja är man mamma så är man!

Jag hoppas det blev några bra foton på min lilla prinsessa!

tisdag 25 augusti 2009

Jag MÅSTE bli bättre på det här!!!

Mina dagar bara rullar iväg och ändå gör jag inte så mycket. Tar hand om barnen, beundrar min bebis, lagar mat , går till lekplatsen, promenerar tvättar och handlar är på ett ungefär vad mit liv går ut på. Men jag älskar det! Min man tycker jag ska städa mer, men han är så pedantisk så han kan nog aldrig bli nöjd, tror jag.

Hur som helst så måste jag bli bättre på att skriva här i min Blogg! Fy skäms på mig! Vill göra det, men andra saker har en tendens att komma emellan.

Från och med måndag ska jag börja träna. Nu ska mina överblivna kilon BORT! 15 kg ska tränas, slitas och svettas bort. Jag vill komma in i mina gamla jeans som jag hade för 5 år sedan till nästa sommar.
Jag ska varje måndag följa med min granne, Petra, på pilatespass. Sedan så tänkte jag börja göra lite övningar hemma och börja springa på kvällarna. Hahahahaha, vilket skämt! Jag springa??? Men prova tänkte jag göra. Jag varnar er, om ni hör något som påminner om en flodhäst som flåsar högt så Ystad vibrerar och steg som är tunga som en elefants så är det bara Victoria som joggar!
När jag var 14-15 år så gjorde jag 100 sit-ups, 100 armhävningar och 100 rumpövningar nästan varje kväll! Shit alltså! Resultat därefter, rutor på magen, snygg kropp och en rumpa som killarna kunde döda för att få klämma på! (Men det fick de såklart inte...)

Allt skriveri och tänkande på träning fick mig plötsligt att minnas när pappa berättade för mig när min mamma skulle börja träna efter det att jag fötts.
Pappa vaknar en morgon och inser att något konstigt händer i rummet... Han vänder sig om och ser mammas mörka hår, uppsatt i hög 80-tals hästsvans, studsa upp och ner vid sängkanten och den förflyttar sig runt sängen och tillbaka. Han sätter sig upp undrande. Då ser han att mamma "går" på rumpan runt sängen!!! Det är verkligen någon jag hade velat se! Det skulle tydligen ge en fast och läcker rumpa att göra sådana övningar! Kanske det fungerar...

Nu ska jag gå och lägga mig med mina småttingar. GOD NATT!!!

söndag 23 augusti 2009

Söndagsmorgon!

Som vanligt så är man uppe med barnen. Vilda vaknade kl.06.45 och Arvid kl.07.50. Vi sitter nu och tittar på Bumbibjörnarna, jättespännande!

Saga och Anton sover fortfarande och min man ligger utslagen i sängen och snarkar som en motorsåg med en äckligt alkoholdoft som ångar ut från hela honom.

Vi var hos våra kära grannar igår och hade det så trevligt. Vi åt grillat och drack allt möjligt gott, det var levande ljus och mysstämning på hög nivå. Det enda riktigt jobbiga var att det är så in i bomben mycket flugor ÖVERALLT!!! De sätter sig på allt och så nuppar de hela tiden. Det jag inte visste om flugor var att de låter på ett speciellt sätt när de nuppar! Riktigt äckliga är de.

Igår så gick jag hem med barnen vid kl.23.45, de var supertrötta och jag kände mig också ganska trött, så Tobbe stannade kvar. Vid kl.02.00 vaknade jag och Tobbe var fortfarande inte hemma, jag gick på toa och tittade sedan ut från fönstret för att se vad de höll på med. Då ser jag min man och de två grannpapporna gå runt i full belysning i vardagsrummet och smäller flugor!!! De syntes också att de var rätt så berusade! Hahahaha, vilken syn! Kunde de inte hittat på något roligare? Men enligt Tobbe så smällde de 250 flugor!?! Han berättade det stolt när han kom hem samtidigt som han vilnglandes försökte ta av sig kläderna och verka så nykter som möjligt.

Hmmm, vad ska man hitta på idag? Förutom att köpa döda-flugor-medel såklart... Solen skiner och det är varmt här i Ystad så vi blir nog ute på våran trädgård!

Hej svej, leverpastej!

lördag 22 augusti 2009

Jag grät som om världen skulle rasa samman!

Idag så är det tre veckor sedan Vilda föddes och morgonen började så bra.

Jag blev väckt kl.06.17 av Arvid och sedan så låg vi och drog oss till kl.08.30. Jag tog en lång och skön dusch alldeles själv och sedan så gick vi ner för att äta frukost. Efter frukosten så går jag in i min mobil för att kolla ett par bilder som jag tog i slutet av graviditeten och inser att det saknas hur mycket bilder som helst!!! De är borta! Bilderna från Juli och alla bilder från BB och första tiden här hemma. Jag blir totalt knäckt! Jag gråter FLODER, och vet inte vad jag ska ta mig till. Bilder för mig betyder så mycket, det är något man aldrig kan få tillbaka. Jag skriker här hemma och är bara totalt hysterisk och tårarna forsar ner för mina kinder.
Tobbe försöker hitta en skyldig, men jag bryr mig inte, bilderna är ändå borta...
Tobbe går direkt och hämtar sin adapter för att kunna ta mitt minneskort från mobilen och sätta in den i min dator och spara alla de bilder jag har kvar. Jag sitter och storbölar fortfarande och det känns som om tårarna aldrig kommer ta slut. Efter en kvart så säger Tobbe;
-Men Victoria, här har jag massor med bilder från bl.a. BB.
-Vaddå? säger jag. Vilka bilder?
-Kom och titta! säger Tobbe med en viss lättnad i rösten.
-Jag orkar inte komma, du får komma till och visa, lyckas jag få fram mellan tårarna.

Tobbe sätter sig bredvid mig och jag inser att där är alla mina bilder!!! Då blir jag så glad att jag gråter av ren lycka!!!

Härligt, underbart och helt fantastiskt att bilderna finns kvar! De är nu sparade på datorn och nu ska jag bara samla ihop mig efter min totala gråtattack.



Här kommer några få bilder som jag trodde jag förlorat.....
Anton med Vilda

Nästan alla mina älsklingar!



Vilda tuttar på BB


Saga redo för att gå på 70-tals kalas! Några timmar senare så startar värkarna...



Fixar fötterna inför förlossningen den 21/7




Jag fotas av Marit Lasson!
(Dålig bildkvalitet eftersom jag fotat fotot)









fredag 21 augusti 2009

Fredagskväll!!!

Ja, det är fredag, klockan är 20:13 och vad gör man? Jo, jag sitter vid en laptop och min man sitter vid en annan, mitt emot varandra! Saga och Anton tittar på film i Antons rum, Arvid sover i våran säng och Vilda halvsover i vagnen.
Vi borde egentligen tända lite ljus, ta fram lite godis och något gott att dricka och bara mysa. Kanske borde jag ställa mig framför honom och helt enkelt göra något jag aldrig gjort förut; STRIPPA!!! Fast förresten, det var nog ingen bra idé, har ju inte direkt återfått kroppen än, dessutom har jag fått massor med nickelutslag på magen från knappen på mina "vanliga" jeans som lyckats klämma på mig. Så det skulle nog mera bli ett fiasko...

Vi var ju på kräftskiva hemma hos våra grannar för 1 vecka sedan. Det var riktigt kul och otroligt trevligt! Det blev ganska sent, jag och barnen kom hem vid kl.02.30.
Det var kaotiskt när vi kom hem. Direkt när vi steg innanför dörren så vaknade både Vilda och Arvid och var ledsna, de hade sovit tungt i dubbelvagnen i timmar med ljud omkring sig, så jag fattar inte varför de vaknade. Det var som om de inte ville hem! Anton fick jätteont i magen och satt på toa i hundraelva timmar och Saga var som en trött zombie som knappt kunde gå upp för trappan.
När jag till slut fått upp alla barn i sina sängar och fått dem att somna om så var jag så trött att jag somnade utan att jag ens var medveten om att jag ens stängt ögonen. Tyvärr så blev jag väckt en halvtimma senare av att Tobbe kom hem och hade efter det svårt att somna om. Typiskt män att tro de är tysta när de ska smyga omkring och göra sig iordning för natten på fyllan och villan!

Nu för tre veckor sedan så nattade jag Arvid och var sååååå höggravid, hade då ingen aning om att några timmar senare så skulle jag vara på BB med lilla Vilda i famnen. Åh, vad jag längtar tillbaka till för tre veckor sedan. Det är något magiskt med allt det där fast men inser inte just då. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden ibland just för at få uppleva det igen. Jag skulle kunna prata om min förlossning och om allt omkring i timmar! Fast VEM vill höra på det???

Nu ska jag faktiskt stänga av datorn och försöka förföra min man... God natt på er!

Ps. Någon som vill ha en katt? Vi skänker bort våran katt, Asterix, till någon snäll person som älskar katter. Hör gärna av er i så fall!

Mamma...

Igår åkte min mamma hem. Hon kom i måndags från Stockholm för att hälsa på oss och lilla Vilda. Det var så mysigt att ha mamma här, önskar att hon kunde stannat längre tid. Nu känns det så tomt här hemma när hon åkt. Min man och mammas man är rörande överrens om att jag och mamma inte klippt navelsträngen än, ja det kanske är så, men vi kommer alltid ha den kontakten vi har och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Miss you mom!!!

När mamma kom i måndags så var det full rulle med barnen, alla skulle klänga, prata och ha uppmärksamhet.
På kvällen när barnen gått och lagt sig så gorde mamma den där jag-ska-prata-om-något-viktigt-minen, då sväljer hon hårt och drar undan håret snabbt och tittar allvarligt på oss men med ett litet leende och säger;
-Jaha, hur ska ni nu skydda er i framtiden?
What?! Vad säger hon? Är vi 15 år? Borde inte hon prata med mina syskon om den biten istället, de som är i tidiga tonåren? Jag är snart 30 år och är en vuxen kvinna och ändå så kan jag inte säga till henne att det har inte hon med saken att göra.
Jag svarar att vi får se, att det har vi inte bestämt än. Då säger hon;
-Ja men Tobbe, du kan ju faktiskt "snoppa" av dig, det går faktiskt att återställa om man vill det någon gång. Det är en ny metod som jag läst om.
Jag känner paniken växa i mig. Hur kan hon komma med sådant förslag till min man?! Jag säger snabbt till Tobbe att gör han det så anser jag att han faktiskt kapar av manligheten, jag vet att det biter på honom om jag säger det.
Till min glädje så håller han med mig och tycker det är en dum idé.

Ha! Där sprack mammas uppdrag, "Misson; Kastrera Tobbe"

söndag 16 augusti 2009

Vuxen?

Härom dagen så pratade jag med min mamma. Under samtalet så slog det mig att jag verkligen känner mig som ett barn ibland när jag pratar med henne. Inte för att hon behandlar mig som ett barn utan just för att jag är hennes barn.
Jag tänkte att herregud jag är faktiskt snart 29 år gammal och 4-barnsmor!!! JAG ÄR VUXEN! Ja, jag är verkligen vuxen, jag har ansvar för fyra underbara barn, jag är gift, jag har hus och bil. Men jag dricker inte kaffe och jag har inget körkort, det är vuxenstämplar om något.

De få gånger jag går på Systemet så tycker jag att det är konstigt att de inte frågar efter leg. Har jag en snedvriden bild av mig själv? Ser jag ut som 29 år? Eller ser jag äldre ut???

Ibland när jag sitter med mina vänner så tänker jag på när jag var liten och följde med min mamma på vuxenmiddagar och hur jag tänkte på hur vuxna alla var och nu är jag själv där.

Hur som helst så går tiden minst sagt FORT och jag älskar livet, även om det har sina motgångar ibland. Jag tänker njuta så mycket jag kan av livet för varje år som går och vara tacksam för allt jag har.

Jag hoppas att alla ni där ute försöker göra samma sak.

Ps. Jag tror min barndomsväninna har fött eller ligger och föder barn nu...

torsdag 13 augusti 2009

Lite smått och gott!

Idag har jag varit på stan med alla mina fyra barn, själv, Tobbe var hemma. det gick över all förväntan bra! Vilda sov från kl.12.00 till 18.30 och Arvid satt snällt i vagnen. Konstigt nog så var de min stora barn, Saga och Anton som krävde en massa energi från mig. Men jag får skylla mig själv när jag ger dem Coca-Cola till lunchen...

Hittade ett par rosa mini-benvärmare till Vilda, såååååå gulligt! Hon ska få ha dem på sig imorgon när vi ska på kräftskiva hos grannen.
Jag provade en ny amnings-BH, i sorlek 75F!!! Herregud, är de verkligen så stora???!!! Men, jag klagar inte, inte Tobbe heller ;-)
Ska in till stan och köpa den imorgon, vet inte varför jag inte gjorde det idag. Saga köpte ett coolt halsband med nitar på och Anton köpte ett likadant fast som armband. Coola ungar!!!

Ja, så ska man på kräftskiva imorgon, det ska bli så kul! Men vad ska jag ha på mig? Är inte direkt jättesmal än. Vill vara fin, men vi ska sitta ute så jag vill inte frysa. Hmmm, får fundera ut något till imorgon.

Idag på förmiddagen så var vi hos en god vännina till mig. Det var så mysigt att träffa henne. Hon fick sitt andra barn 1 vecka innan Vilda föddes så vi har MYCKET att prata om. Vi båda hade samma barnmorska under förlossningen och vi är rörande överrens om att hon är som gudinna för oss.

Sandra, om du någon gång läser det här så hoppas jag att du förstår hur mycket du betyder för mig och för många andra. Du är en fantastisk människa och barnmorska. Tack för att du är den du är och tack för att du gav mig en drömförlossning!!!

tisdag 11 augusti 2009

Tankar...

Igår så satt jag och pratade med min granne om barn och hur många man vill skaffa sig och hur många som faktiskt är just många. Vart går gränsen till "för" många och kan man ta hand om alla barn barn om man skaffar väldigt många barn?

Jag har de senaste dagarna känt en viss sorg i mitt hjärta att jag aldrig mer kommer få uppleva att vara gravid igen, aldrig få uppleva spännigen om hur, när och var värkarna kommer starta eller vattnet gå, aldrig mer få uppleva den enorma kraften i min kropp när den föder ett barn, ett underverk. Aldrig mer få amma och tvätta små, små kläder i storlek 50, aldrig mer få känna doften av en nyfödd bebis och aldrig mer få ha sitt barn liggandes mot sitt bröst ihopkuren som en liten boll, helt avslappnad och tryggt sovandes.

Jag lever i bebistiden just nu och känner en aning panik över att jag inte hinna njuta så mycket som jag önskar, men jag gör så gott jag kan, för det är UNDERBART!

Samtidigt är jag så otroligt lycklig över att ha fött fyra fina, friska och helt gudomliga, underbara barn.
Är det för att jag är så pass ung fortfarande? Jag har inte fyllt 29 år än och har fött fyra barn, men om jag hade fött fyra barn och var 38 år, hade jag känt samma sorg då eller hade jag känt min klar med barnafödandet då?
Min man vill verkligen inte ha flera barn. Han tycker det räcker med de vi har och anser att man ska ju ta hand om de man har och göra ett bra jobb som förälder.
Jo, visst håller jag med om det, absolut! Men ändå så kan jag inte rå för att jag gråter när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få uppleva allt det som innebär att vänta på ett nytt liv i ens kropp.
Varför kan jag inte vara helt och hållet NÖJD???

Jag försöker tänka att nu kan jag istället börja tänka på mig och min kropp. Jag kan fokusera på att börja träna bra och få den kroppen som jag en gång hade och få min kropp och framför allt min rygg att må bra. Det känns i kroppen att jag har varit gravid några gånger, det har varit påfrestande.

Ska nu till hösten börja äta nyttigt och börja träna, har 15 kg att slita bort från min kropp till nästa sommar. Kommer jag att lyckas?
Jag kanske ska färga håret i någon ny färg som gör att jag känner mig lite fräsch, borde också köpa lite nya kläder och skor... Tröstshoppa kallas det. Är det verklgen lösningen? Nej, kanske inte men för stunden mår jag bra och om det kan få mina födabarn-tankar att skingras lite så är det värt det.

Finns det något annat jag kan göra? Ja, det finns det, men det tänker jag inte dela med mig med er än, det är nämligen min lilla hemlis...

söndag 9 augusti 2009

En vecka har redan gått!

Ja, tiden går så fort när man väl fött, varför??? Jag försöker bara njuta av varje sekund av att ha en nyfödd och ge så mycket närhet och kärlek jag kan.
Idag är Vilda 8 dagar gammal. Hon är så snäll och fin på alla sätt, jag kunde inte fått en mer perfekt bebis. För en vecka sedan så låg jag på BB och barnläkaren var och undersökte Vilda. Han var Dansk och det enda jag förstod var att han sa att hon var perfekt. Bra, tänkte jag, då behöver jag inte be honom prata engelska med mig för att jag ska förstå något av det resterande han sa. Är hon perfekt så behöver jag nog inte veta något mer, jag menar, jag har ju gått igenom det där 3 gånger tidigare.

Under veckan som varit har jag levt som på små moln. Den enorma lyckan är obeskrivlig och min hormoner är helt upp och ner. Gråter för ingenting trots att jag inte är ledsen. Gråter mest för att jag är lycklig, eller för att någon säger eller gör något fint. Idag tittade jag på Stilakuten och grät för att en tjock gammal kärring blev omstylad!

Barnen har tagit det bra att få en lillasyster. Saga är väl den som mest gör uppror just nu, men så var hon också innan Vilda föddes. Fy farao vad Saga är jobbig ibland, så där uppkäftig och respektlös. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det på bästa sätt. Man kan faktiskt inte alltid vara så himla pedagogisk, även om man vill...
Anton är sååååå stolt över sin lillasyster och hela han bara lyser när han håller i henne. han klappar ofta på henne och säger att hon är så fin och söt.
Arvid är också stolt, han vill gärna krama, pussa och hålla henne. När hon gråter proppar han in hennes napp i munnen.

I torsdags den 6/8 var vi på Tosselilla till slut. Herregud var roliga saker det fanns där! Vi var där i 6½ timme och ändå hann vi inte med allt vi ville göra. Vilda sov hela tiden, jag ammade två gånger och resten av tiden var hon så snäll.
På Tosselilla träffade jag en gammal vän från Stockholm. Vi gick i samma mammagrupp när Saga var liten. Hennes dotter och Saga föddes med bara 5 minuter emellan. Vi har inte setts på säkert 5 år och då var jag 15 kg smalare och typ inga tuttar så hon kände knappt igen mig. Ganska snart så såg hon att det var jag och blev jätteglad och säger; Men, Victoria, vad kul att se dig! Är du gravid?
Jag kände en kalldusch hällas över mig. Vaddå gravid? Jag har ju precis fött barn och känner mig smal och ganska fin. Ser jag gravid ut? tänkte jag. Här har jag klämt på mig en tajt fin blommig amningsklänning som jag kände mig fin i, dessutom så tvingade jag på mig ett par gördel-trosor under så att deg-magen skulle tryckas in lite.
Jag bad Tobbe fota mig efter att hon och jag stått och snackat ett tag och jag låtsades om att jag inte brydde mig så mycket om hennes kommentar.
Och hon hade rätt! Jag såg verkligen gravid ut!!! Tjock och eländig! Är det något fel på våran spegel hemma? För där såg det helt ok ut...

Igår så firade vi våran första bröllopsdag, det började inte så bra för att Tobbe ville ner till stranden och det har ju inte jag någon större lust med. Jag vill absolut inte sitta i bikini och jag får inte bada pga infektionsrisken. Dessutom går man omkring med en varmt äcklig binda på sig dygnet runt och det kommer avslag, bläääääää.....
Känns inte bra heller att sitta i stek hett sol i flera timmar med en nyfödd.
Eftersom det var våran bröllopsdag så ville jag att Tobbe skulle vara med mig. Det slutade med att vi satt hemma inomhus, trots att det var 27 grader varmt ute och inte visste vad vi skulle göra. Till slut så tog vi oss ut på en promenad vid kl. 15.00 med småkidsen.

På kvällen kom svärfar och passade Saga, Anton och Arvid så jag och Tobbe gick på promenad med Vilda ner till stan och åt på restaurang. Det var så fint väder och så romantiskt. Vilda sov HELA tiden och vi hade det riktigt mysigt.
Väl hemma så nattade vi barnen och kollade till slut klart på filmen som tittade på när jag fick värkar en vecka innan. Vi åt godis och tände levande ljus och bara njöt. Vi gav varanadra våra presenter och jag fick ett par jättefina diamantörhängen!!! Så fina! Trodde aldrig att Tobbe skulle köpa det till mig, jag blev glatt överraskad! Sorry älskling, om du läser detta, men jag trodde faktiskt inte det! Tobbe fick en ascool Storm klocka av mig och han verkade vara jätteglad för den också. I LOVE YOU, min underbara man!!!

Nu sitter jag under parasollet på våran altan och barnen badar i lilla plastpoolen och leker och har kul. Tobbe pratar med våran närmsta granne om våra gemensamma häckar och försöker klura ut hur vi ska få dem att växa bättre. Det är varmt ute och lilla Vilda sover, som vanligt!

Jag älskar mitt liv!!!

fredag 7 augusti 2009

Dags att åka hem, väntar på pappa och storebror...

VIlda har fått på sig sina första kläder och första blöjan fick pappa sätta på. Myser med pappa!!!

Så söt och nykläckt!!!


Lycklig mamma!!!



Lite suddigt, men vad jag njuter här på denna bild! Så liten, så söt och allt känns fantastiskt!


onsdag 5 augusti 2009

Lilla Vilda är född! Hon kom 20090801 precis som hennes pappa sagt i månader...

Ja, kära vänner, något Tosselilla blev det inte i fredags (31/7). Min man vågade inte åka så långt iväg med mig. Vi kom överrens om att vi ska åka när bebisen är född istället.

Så istället tog jag med mig alla tre barnen på en tur ner till stan. Vi handlade present till min dotters kompis som skulle ha kalas med 70-tals tema på kvällen och så gick vi på Max och åt och shoppade lite annat på rea också.
Vi hade det jättemysigt tillsammans och helt ovetande vad som komma skall...

När vi kom hem så började jag fixa iordning Saga inför kalaset. Hon blev så tjusig! Såg ut som en riktig Hippie!
Efter det så bestämde jag och Tobbe att vi skulle ta pojkarna på restaurang Store Thor som ligger nere i stan.
Vi åkte dit och satte oss på uteserverningen, vädret var toppen och det var så mysigt. Det lustiga är att den maträtten jag tog har inte funnits hos dem på 2 år, och den är min favoriträtt. Jag åt den en gång för 2 år sedan någon dag innan Arvid föddes. Så jag skojade med Tobbe och sa att nu sätter säkert förlossningen igång som sist när jag åt den...

Efter maten tog vi en promenad på gågatan och sedan hämtade vi Saga från kalaset. Klockan var då 20.30.

Väl hemma så gick barnen och la sig och jag nattade Arvid. När alla tre barnen somnat så bestämde vi oss för att titta på en film. Tobbe satte igång filmen och jag la mig ner i ena soffan. Klockan 23.48 så fick jag en stark värk. Som i Amerikanska filmer, de får plötsligt jätteont och åker in till förlossningen direkt. Något jag alltid skrattat lite åt och sagt att det är så larvigt för så funkar det ju inte riktigt.
Jag sa till Tobbe; Jag tror nog det är på gång nu...
Han svarar; Okej, ska vi åka in nu???
Jag ler lite och säger; Vi kan inte åka in efter en värk, vi tar det lugnt och ser om det fortsätter.

Jag går på toa och en värk till kommer, och de känns... Jag säger till Tobbe att jag tar nog en dusch nu och kollar om det avtar. Under duschen så får jag värkar regelbundet men har ingen aning om hur länge de varar eller hur tätt de kommer, jag känner bara att det är riktiga värkar och det trycker enormt mycket mot ändtarmen. Bestämmer mig efter duschen att jag nog ska ringa till förlossningen.
När jag kommer fram till förlossningen så säger jag;
-Hej, mitt namn är Victoria. Undrar om ni har några platser kvar? (lika bra att veta, tänkte jag)
Barnmorskan svarar;
-Hej..ja det har vi. Har du värkar?
Jag svarar;
-Ja, det har jag.
Hon fortsätter;
- Vilken vecka är du i?
Jag får en värk. Sedan så svarar jag;
-Jag är i v.40.
Barnmorskan frågar;
-Hur länge har du haft värkar?
Jag tittar snabbt på klockan och svarar lite genant;
-En kvart...
Barnmorskan låter sådär löjligt förstående och säger med ett leende;
-Är det första barnet...?
Jag svarar;
-Nej, det är mitt fjärde barn och mitt tredje barn föddes efter 50 minuter och just nu känns det som om jag ska bajsa på mig!
Barnmorskan svarar snabbt tillbaka;
-Men då tycker jag att du ska komma in och så tar du med dig din man också.
Jag får en till värk och säger;
-Ja, det tänker jag göra. Tack så mycket, så ses vi om en stund.

Vi lägger på luren och jag säger till Tobbe att han ska ringa sin syster som ska sitta barnvakt med sin fästman. Han ringer medans jag klär på mig och packar det sista (men jag glömmer mitt smink...).
Väl nere i hallen så står jag och andas och pustar under värkarna lutandes mot allt som kommer i min väg. Tobbe börjar bli lite orolig och tycker att vi ska åka in direkt. Jag säger att vi kan vänta på hans syster, men får där efter en ganska rejäl värk och Tobbe övertalar mig till att vi ska åka in direkt eftersom hans syster bara bor med 2 minuters köravstånd och vi vet att de kommer vilken sekund som helst.
Vi sätter oss i bilen (efter att Tobbe lindat in hela min stol i plastad frotté ifall att vattnet skulle gå) , barnen sover gott i huset, och vi kör iväg. Några 100 meter efter så möter vi hans syster och fäsman i sin bil och vinkar glatt. Jag tyckte det var en lättnad, för då visste jag att barnen var i trygga händer.

Tobbe kör ganska snabbt och jag har starka värkar. Vi parkerar på en av jourkirurgens plats, det fanns flera och alla var lediga, går upp till Förlossningsintaget och ringer på klockan. Vi står och diskuterar vad vi ska säga när de svarar när vi hör hur någon som säger;
-Hallå?
-Hej, vi tänkte om kunde komma in för att föda lite barn? svarar jag.
-Ditt namn? får jag till svars.
-Victoria.
-Ja, välkommen! säger kvinnan .

Vi går in och ställer oss i hissen och jag får ännu en värk och känner mig samtidigt lite orolig över att det ska avstanna och att vi ska bli hemskickade. Men jag säger inget om det till Tobbe.
När vi kliver ur hissen så möts jag av min favoritbarnmorska, Sandra, som håller upp dörren och ler och säger;
-Hej Victoria, jag har väntat på dig!
Jag blir överlycklig och får en värk.

Inte bara har jag fått min önskade barnmorska utan jag får dessutom det förlossningsrummet jag önskat också, rum nr.1, med eget badrum med toa. Jag känner att det här blir bara bättre och bättre.

Väl inne på rummet så kopplar hon på mig CTG för att kolla barnets hjärtljud och mina värkar. Har ingen aning om hur länge hon gör det, jag vet bara att jag har värkar och jag är så fokuserad på att ta mig igenom varje värk och andas, slappna av och gå djupt in i mig själv.
Jag ber Sandra att undersöka mig för att se hur mycket jag öppnat mig. Hon gör det och det visar sig att jag är öppen 3-4 cm bara. Jag blir först lite besviken, men ändrar mig ganska snart och tycker det är skönt att det inte går FÖR fort fram.
Vi bestämmer att jag ska lägga mig i ett varmt bad med lavendel och det är sååå skönt att kliva i badet.

Jag ligger i badet och kommer på att jag måste smsa min mamma, lillasyster och närmsta vänner som jag lovat höra av mig till när åker in på förlossningen. Tobbe tar fram videokameran och filmar små sektioner.

Ljuset är mysigt, det doftar lavendel och vi har på lugn musik i bakrunden. Tobbe sitter på saccosäck brevid badkaret och barnmorskan sitter på en pall. Vi småpratar emellan värkarna och det riktigt lugnt, skönt och avslappnat. Tobbe börjar gäspa och jag säger till honom att han inte får somna och han säger att han inte alls känner sig trött och vet inte varför han sitter och gäspar. Har nu efterhand förstått att det är pga lavendeln som han gäspade eftersom den har en avslappnande inverkan.
Jag börjar känna att värkarna tar i mycket mer och bebisen börjar sparka väldigt mycket under och emellan värkarna och jag vill inte ligga i badet längre. Går upp ur badet kl.02.10 och passar på att fråga om Sandra kan undersöka mig igen för att se om jag öppnat mer något mer. Hon gör det och jag är då öppen 5-6 cm och tappen är lövtunn. Hon håller kvar fingrarna i tappen för att se vad som händer vid en värk. De gör ont och hon säger att hinnan buktar vid värken och att jag öppnar mig mer. Hon förklarar för mig att bebisen ligger och "borrar" med huvudet vid varje värk, därav det enorma trycket och att det känns så mycket mer än vad jag tidigare upplevt.

På golvet har de bäddat upp med madrasser och saccosäck och jag bestämmer mig för att gå ner dit från sängen och hänga över saccosäcken på knä. Värkarna är nu riktigt jobbiga och jag tycker det känns så mycket mer än vad jag kan minnas och jag profylaxandas så gott jag kan. Jag känner ett enormt tryck mot ändtarmen och inser ganska snart att hela min kropp automatiskt börjar krysta.
Barnmorskan lyfter upp min skjorta och jag känner att så här kan och vill jag inte föda. Jag säger det till henne och hon föreslår att jag ska vända på mig och halvsitta på sidan i saccosäcken med ena benet på golvet och det andra benet som stöd mot hennes höft. Det känns bra att ligga så och jag har rejäla värkar som tar i ordentligt jag börjar känna mig illamående och tror jag ska kräkas men gör aldrig det. Istället börjar jag att krysta.
Tobbe befinner sig vid mitt huvud och håller mig hårt i handen och smeker mig försiktigt över håret och "hejjar" på mig, jag känner en enormt trygghet i att han finns vid min sida.

Jag krystar och tar i, skriker, pustar och ropar på Gud hela tiden! Helt plötsligt så känner jag det enorma trycket ännu mer och jag kan känna hur hela huvudet försiktigt roterar i mig och sakta ut. Jag skriker att jag inte klarar av det men kroppen börjar krysta igen och jag trycker på och jag känner hur huvudet kommer ut.
Barnmorskan ber mig ta ner händerna för att själv få ta ut mitt barn (som jag specifikt önskat) och jag gör det. Får tag i min bebis och med hjälp av Sandra så tar jag upp mitt barn på mitt bröst och all smärta bara försvinner och jag känner enorm lycka, lättnad och glädje! Hon är så liten och full med fosterfett, lite smått blå/lila och skriker direkt.
Klockan är 02.36 när hon föds och det är bara 21 minuter efter det att Sandra undersökte mig efter badet. Jag krystade i 11 minuter.
Jag och Tobbe beundrar våran dotter som är så fin.

Jag upprepar flera gånger under krystskedet att jag tror jag bajsar på mig, men det gjorde jag inte. Fosterhinnorna går av sig självt någon gång under krystskedet, men jag märker inte det.

Ganska snart efter att jag krystat fram henne vill Sandra att jag ska krysta ut moderkakan, vilket till min förvåning tar lite tid, men det gör inte mig något, jag hade ju min dotter i min famn. Efter att moderkakan kommit ut så undersöker Sandra mig för att se om jag spruckit något, men det var inte en skråma. Lättnad!

Tobbe klipper navelsträngen och jag får komma upp i sängen. Sandra visar oss moderkakan och berättar hur hon legat i den och visar oss "Livets träd".
Lilla Vilda tar bröstet direkt och undersköterskan kommer in med mackor, te och en liten flagga på en bricka.
Vi tre blir lämnade på rummet ett tag och bara njuter av våran underbara dotter. Vi pratar om hur liten hon är och att hon inte kan väga mer än 3300g och att hon max är 49 cm lång. Efter 1 timma så kommer undersköterskan in och väger och mäter henne, 4005g och 52cm lång!!! What?! Min största bebis och ändå sååååå liten. Hon har ju riktigt goa, runda kinder och små veck på armarna och benen, men ändå, 4 kg och dessutom så är hon född 6 dagar för tidigt, tur att jag inte gick över tiden...

Ja, efter det blir vi överlämnade till BB-avdelningen och vi är så lyckliga. Tobbe och jag bestämmer oss för att han ska åka hem för att sedan på förmiddagen komma och hälsa på med alla syskon.

Han åker hem ca. kl.05.00 och kvar ligger jag och bara njuter av våran dotter, kärleken är total och jag överväldigas av alla känslor och är så tacksam över att jag fått ännu ett barn och att allt gått så bra.

Jag är nu 4-barns mamma och jag älskar det. Min förlossning blev en riktig drömförlossning och mycket tackvare min underbara man och barnmorskan Sandra som lyssnat på mig och mina önskemål och gjorde ALLT för att uppfylla dem.

Nu ska jag gå och lägga mig men återkommer imorgon med uppföljning om hur dagarna som 4-barnsmor är.

God natt!