Tankar...

Igår så satt jag och pratade med min granne om barn och hur många man vill skaffa sig och hur många som faktiskt är just många. Vart går gränsen till "för" många och kan man ta hand om alla barn barn om man skaffar väldigt många barn?

Jag har de senaste dagarna känt en viss sorg i mitt hjärta att jag aldrig mer kommer få uppleva att vara gravid igen, aldrig få uppleva spännigen om hur, när och var värkarna kommer starta eller vattnet gå, aldrig mer få uppleva den enorma kraften i min kropp när den föder ett barn, ett underverk. Aldrig mer få amma och tvätta små, små kläder i storlek 50, aldrig mer få känna doften av en nyfödd bebis och aldrig mer få ha sitt barn liggandes mot sitt bröst ihopkuren som en liten boll, helt avslappnad och tryggt sovandes.

Jag lever i bebistiden just nu och känner en aning panik över att jag inte hinna njuta så mycket som jag önskar, men jag gör så gott jag kan, för det är UNDERBART!

Samtidigt är jag så otroligt lycklig över att ha fött fyra fina, friska och helt gudomliga, underbara barn.
Är det för att jag är så pass ung fortfarande? Jag har inte fyllt 29 år än och har fött fyra barn, men om jag hade fött fyra barn och var 38 år, hade jag känt samma sorg då eller hade jag känt min klar med barnafödandet då?
Min man vill verkligen inte ha flera barn. Han tycker det räcker med de vi har och anser att man ska ju ta hand om de man har och göra ett bra jobb som förälder.
Jo, visst håller jag med om det, absolut! Men ändå så kan jag inte rå för att jag gråter när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få uppleva allt det som innebär att vänta på ett nytt liv i ens kropp.
Varför kan jag inte vara helt och hållet NÖJD???

Jag försöker tänka att nu kan jag istället börja tänka på mig och min kropp. Jag kan fokusera på att börja träna bra och få den kroppen som jag en gång hade och få min kropp och framför allt min rygg att må bra. Det känns i kroppen att jag har varit gravid några gånger, det har varit påfrestande.

Ska nu till hösten börja äta nyttigt och börja träna, har 15 kg att slita bort från min kropp till nästa sommar. Kommer jag att lyckas?
Jag kanske ska färga håret i någon ny färg som gör att jag känner mig lite fräsch, borde också köpa lite nya kläder och skor... Tröstshoppa kallas det. Är det verklgen lösningen? Nej, kanske inte men för stunden mår jag bra och om det kan få mina födabarn-tankar att skingras lite så är det värt det.

Finns det något annat jag kan göra? Ja, det finns det, men det tänker jag inte dela med mig med er än, det är nämligen min lilla hemlis...