Mamma...

Igår åkte min mamma hem. Hon kom i måndags från Stockholm för att hälsa på oss och lilla Vilda. Det var så mysigt att ha mamma här, önskar att hon kunde stannat längre tid. Nu känns det så tomt här hemma när hon åkt. Min man och mammas man är rörande överrens om att jag och mamma inte klippt navelsträngen än, ja det kanske är så, men vi kommer alltid ha den kontakten vi har och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Miss you mom!!!

När mamma kom i måndags så var det full rulle med barnen, alla skulle klänga, prata och ha uppmärksamhet.
På kvällen när barnen gått och lagt sig så gorde mamma den där jag-ska-prata-om-något-viktigt-minen, då sväljer hon hårt och drar undan håret snabbt och tittar allvarligt på oss men med ett litet leende och säger;
-Jaha, hur ska ni nu skydda er i framtiden?
What?! Vad säger hon? Är vi 15 år? Borde inte hon prata med mina syskon om den biten istället, de som är i tidiga tonåren? Jag är snart 30 år och är en vuxen kvinna och ändå så kan jag inte säga till henne att det har inte hon med saken att göra.
Jag svarar att vi får se, att det har vi inte bestämt än. Då säger hon;
-Ja men Tobbe, du kan ju faktiskt "snoppa" av dig, det går faktiskt att återställa om man vill det någon gång. Det är en ny metod som jag läst om.
Jag känner paniken växa i mig. Hur kan hon komma med sådant förslag till min man?! Jag säger snabbt till Tobbe att gör han det så anser jag att han faktiskt kapar av manligheten, jag vet att det biter på honom om jag säger det.
Till min glädje så håller han med mig och tycker det är en dum idé.

Ha! Där sprack mammas uppdrag, "Misson; Kastrera Tobbe"