Trött och extremt yr!

Trött, trött, trött... Vad är det med mig? Jag är så i bomben trött hela tiden. Ni vet så där gravidtrött, att man bara totalt däckar och hamnar i en ond tröttcirkel. Och så har jag fått sådan konstig yrsel sista tiden. Den kan komma närsom helst, när jag står, går sitter eller ligger. Det käns som om hela marken gungar som när man druckit några glas med vin för mycket. Det händer mig flera gånger om dagen.
Jag är ju inte gravid så då finns det bara två alternativ kvar; lågt Hb-värde eller en hjärntumör.

Eller vänta nu här! Tänk om jag har fått värsta Svininfluensan! Jag har idag faktiskt ont i halsen också...
Jag måste gå och kolla upp det här, lika bra att stå öga mot öga med sanningen så fort som möjligt så att man hinner göra något åt det i god tid. Usch, nu fick jag dödsångest.

Det var som när jag var gravid med Vilda, jag skulle in i duschen och hittade två svarta utåtbuktade nya leverfläckar i svanken. Både Saga och Tobbe intygade att det var leverfläckar och jag fick total dödsångest. Jag var helt övertygad om att det var hudcancer. Jag grät helt hysteriskt och ringde panikartat för att få tag i en hudläkare. Men då finns det inte en enda hudläkare i hela Ystad!
Bokade in en tid i Simrishamn, första tiden ledig var om 2 månader. Jag ifrågasatte om det verkligen var bra att gå runt med hudcancer så länge utan att göra något åt det, men hon sa bara att det var den första tiden de hade och det var tydligen ganska snabbt för på vissa ställen var det 6 månaders väntetid.

Jaha, så jag fick vänta helt enkelt. Jag började tänka på vad jag skulle göra in sista tid med barnen och hur jag ville att det skulle bli med barnen ifall att jag hade cancer och inte hade så långt kvar.
Efter ett par veckor så kände jag på mina nya, svarta, elaka leverfläckar och då ramlade de av!?!
Vad hände nu då? Jag blev helt paff och överlycklig! Jag hade fått livet tillbaka! Jag skulle inte dö nu, jag har inte hudcancer, jag grät av lycka och studsade glatt ut till familjen med de glada nyheterna.
För säkerhetsskull så gick jag till läkaren ändå och hon fick lov att undersöka hela min kropp och hon meddelade mig att jag inte behövde vara orolig för någonting! Skönt!

Visst jag är kanske lite hypokondrisk men hellre det än gå och förneka något som kanske är jätteallvarligt för att sedan inse att hade man lyssnat lite mer till sin kropp så hade man kanske kunnat göra något åt det.

Så för er där hemma som går runt och mår dåligt på ett eller annat sätt; GÅ TILL LÄKARE HELLRE EN GÅNG FÖR MYCKET ÄN EN GÅNG FÖR LITE!!!

Så nu ska jag kasta mig på telefonen och ringa vårdcentralen för min yrsel och trötthet!

Hej svej, tröttpastej!