Ligger på sjukhus.

Hallå alla läsare!

Jag ber om ursäkt att jag inte uppdaterat på ett par dagar men jag ligger inlagd på sjukhus. Jag har nämligen halkat igår morse utanför dagis och brutit vristen. Fick åka ambulans in till akuten och jävlar vad ont det gjorde och gör!

När ambulansmännen kom så vågade de inte ge mig något smärtstillande förutom lustgas eftersom jag är gravid så jag sög i mig lustgasen som en liten tok. Så när de skulle bära upp mig på båren från den kalla, snöiga och isiga marken så säger jag lite hög på min bäste vän Lustgasen; -Alltså det här kommer inte att gå, vet ni hur mycket jag väger nu???

Såklart att det gick bra och väl inne i ambulansen så roar jag ambulanskillen med att förklara för honom hur pinsamt det kommer bli när de ska undersöka mitt ben och fot eftersom jag inte har filat fötterna. Dessutom så kom jag på att jag inte duschat på morgonen och inte bytt trosor, fräscht...

Inne på akuten satte de nål i armen medans jag krampaktit höll i lustgasen och ambulanskillen förklarade att han var tvungen att få tillbaka den. Det var med sorg i hjärtat som jag skildes från min vän; Lustgasen.

Liggandes på akutrummet hjälpe de mig av med jacka och halsduk. De ställde massor med frågor och sedan kom det jobbiga; att ta av min stora skor (moonboots eller heter det snowboots?). Men eftersom jag fått två doser 5 mg morfin så gjorde det bara jätteont att ta av skon, jag trodde nämligen att hela foten skullehänga med i skon och typ ramla av...

Iväg på röntgen där de vred och hade sig med foten och vristen. Skitont gjorde det men de var tvungna för att få bra bilder.

Min man var och hämtade min pappa på flygplatsen och det var en himla tur i oturen att han kom just denna dagen. De åkte raka vägen tillbaka till mig på akuten och när de satt inne med mig på rummet så kom läkaren in och berättade att mina två ben i vristen hade gått av och det behövdes opereras. What?! Jag trodde han skojade med mig! Men det gjorde han såklart inte. Han förklarade för mig att de skulle skruva ihop benen och att jag skulle opereras samma dag.

Efter några timmars väntan så blev jag uppskjutsad till en avdelning i ett rum med tre män. En barnmorska kom till mig för att lyssna på bebisen eftersom jag var orolig för att något kunde hänt lillen i magen. Men det var okej, lite låga hjärtljud bara, 110-113 slag/minut, men det var pga morfinet jag fått. När jag satt och pratade med barnmorskan så sa jag att jag var riktigt törstig och hungrig. Att jag kände mig dålig och yr. Men jag visste ju att jag inte fick äta något ifall att jag skulle in operation. Barnmorskan frågade mig om jag inte fått vätska i form av dropp, men det hade jag ju inte. Hon gick då raka vägen till en sjuksköterska och fixade det åt mig. Klockan var då 15-tiden.

Mannen kom till avdelningen med lite grejor till mig och en tidning och då kom sjuksköterskan in och sa att BB hade ringt och vill ha upp mig för koll på bebisen.

De satte CTG på mig och sedan kom en läkare för att kontrollera att bebis och moderkaka såg bra ut, vilket det gjorde. Hjärtljuden var fortfarande lite låga men inget att oroa sig för.

Jag hade turen att min granne som är chef på förlossningen och BB kom förbi och hon tyckte inte att jag skulle tillbaka till den andra avdelningen utan att jag kunde stanna hos dem nu tills jag skulle på operation. De ringde till den andra avdelningen och fixade det, sååååå skönt!

När klockan började närma sig 19.30 så ringde barnmorskan för att kolla om jag inte skulle in på operationene snart. Vi fick då veta att jag inte skulle bli operera förrän morgon därpå.

Min hunger var extrem och jag slängde mig på telefonen och ringde räddaren i nöden och underbara Maria som åkte iväg och handlade med Big Mac & Co plusmeny med extra cheeseburgare, vitlöksdipp och Mc Flurry glass. GOTT!!!

Under tiden vi åt och hade det mysigt på förlossningrum nr.1 så kom narkosläkaren in och förklarade att de pratat om mig hela dagen och att jag nu var nr.2 på listan för operation på morgonen. Han förklarade även att jag inte skulle sövas helt utan få en spinalbedövning i ryggen och vara vaken under operationen. En av min stora skräck, att få spruta i ryggen och få kateter.

När han väl hade gått som kom det in en AT-läkare (en skitsnygg, ung tjej och jag kunde inte undgå att tänka att min man hade gillat henne väldigt mycket...) som gick igenom lite med mig.

Samtidigt som det var jobbigt att vänta hela natten och jobbigt att veta att jag skulle gå igenom en operation med spinalbedövning och kateter för första gången så kände jag att det skulle bli skönt när det väl var över, även om månaderna efter skulle bli jobbiga.

Maria gick hem och jag kunde somna.

Klockan 04.00 vaknade jag och kunde inte somna om. Ringde till min underbara väninna Katarina i USA och vi pratade i 2 timmar, skönt att kunna ventilera lite med någon så sent på natten.

Morgonen smög sig på och helt plötsligt så var det dags att förbereda mig. Jag fick sitta på en pall i duschen och tvätta av mig och sedan var det kateterdags. Det gick fort att sätta den, men det var definitivt inte skönt! (Inte för att jag trodde att det skulle vara det men ni förstår) Sedan var det bara att vänta på samtalet att jag skulle bli nerskjutsad operation.

Timmarna gick och gick. Till slut så kom det upp en två läkare och de förklarade för mig att de hade fullt upp på operationen med benbrott och frakturer som var allvarligare än min och att det inte skulle bli någon operation den dagen heller. Jag blev så less!!! De berättade även att de ringt runt till andra sjukhus i skåne men att det var fullt överallt. Operation dagen efter, igen!

Ut med katetern och det var även det inte skönt med det gick också väldigt snabbt.

De kom med frukost till mig och jag kände mig så nere. Eftersom jag är gravid så fick/får jag inte ta för mycket starkare smärtstillande så jag skulle helst klara mig på Panodil. KUL!

Hela dagen gick åt att äta, vila, ligga med benet högt och prata i telefon.

Det kom en sjukgymnast till mig och visade mig min "rullator" fast utan hjul (vet inte vad den heter) som är lättare att gå med istället för kryckor. Hon gick igen lite vad jag kommer behöva för hjälp sedan efter operation och att jag absolut inte kommer klara mig själv med barnen hemma. Jag får inte ens bära något eller någon. Detta innebär att jag kommer behöva hjälp dygnet runt efter operationen. Hon sa även att det var jätteviktigt att ligga med benet högt så att det inte svullnar mer, för om det gör det kommer de inte operera mig.

Så nu ligger jag här på förlossningen. Klockan är 02.20 på natten och jag har sovit i 2 timmar. Om några timmar ska jag förhoppningsvis opereras och jag är skitnervös!

Mycket har jag hunnit tänka på under alla dessa timmar. Hur kommer förlossningen nu bli? Kommer min man kunna få ledigt från jobbet så länge? Hur blir det på julafton? Kommer jag kunna komma ut över huvudtaget? Ska vi ställa in middagen på lördag med våra vänner? Kommer jag ha väldigt ont? Kan jag få rosa gips? Finns det någon som fött barn med gipsat ben? Kommer jag bli helt återställd? Ja, många funderingar.

Jag får vara kvar här på förlossningen tills jag åker hem i alla fall och det känns jätteskönt. Här blir jag behandlad som en prinsessa och har så trevligt sällskap av alla underbara människor som jobbar här.

De har ritat en pil på smalbenet så att de vet var de ska operera och vilken ben. Tryggt!

Håll nu tummarna för att allt kommer gå bra för mig!

Ps. I söndags när jag blev undersökt så hade jag inte öppnat mig mer...