Börjar se ett litet ljus i den mörka tunneln.

Jag vill börja med att tacka alla för era värmande ord!

Igår morse opererades jag. Jag var livrädd inför att få spinalbedövning, men det gick hur bra som helst. Fick bara lite panik när bedövningen började verka och jag fick lite svårt att andas, men det är tydligen vanligt att känna så. Efter ett tag släppte det och de höll på att borra och dra och fixa i min fotled.



Läkaren som opererade mig sa att det hade gått utmärkt och jag kommer bli helt återställd, skönt.



Under operationen kände jag av att jag fick sammandragningar. Och på uppvaket så kände jag det lite mer. Till slut så fick barnmorskorna komma ner till mig. det bestämdes då att jag kunde komma upp på förlossningsavdelningen igen eftersom spinalbedövningen släppt. Sammandragningarna avtog strax därefter och det var väl bara en reaktion på allt som hänt.



Väl på förlossningen igen så började jag få mer ont där de opererat mig. Jag tänkte att skulle vara så, men kände någonstans i mig att det inte var ok att ha 10 gånger ondare än när jag bröt vristen. Hela dagen, kvällen och natten har jag lidit så när smärtstillandet gått ur min kropp.



På morgonen kom sjukgymnasten och hon tyckte att det inte alls lät bra att jag hade så ont. Hon gick iväg för att prata med läkaren.

Bara efter 30 minuter så kom två läkare varav den ena var han som opererade mig. De tittade på det och sa att det nog satt för hårt och att jag skulle få ta bort mitt gips och sedan sätta på nytt.



Snabba puckar var det och jag hann inte ens äta upp min frukost. Blev nerskjutsad till en man som skulle fixa detta. Han tar fram en stor typ av sax och börjar klippa i gipset. Men eftersom gipset inte hade torkat helt så var det väldigt segt och han började bända, dra och klippa som en tok. Det gjorde så in i bombens ont!!! Och värre blev det när han kom med saxen på mitt sår och svullnaden där de opererat mig. Han försökte förvisso byta till andra instrument eftersom jag skrek och grät som en galning av smärtan. Till slut fick han bort det och då kändes det som en lättnad.

Men lättnaden blev kortvarig för sedan skulle ju foten vara i 90 graders vinkel för att sätta på det nya gipset. Det gjorde inte lika ont som innan när han försökte ta bort gipset.



När det nya gipset äntligen var på (som blev ett grönt gips med tomtar, snögubbar och granar på) så såg jag ett litet, litet ljus i den långa mörka tunneln. Lättnad över att inte ha så ont.



Sedan har jag bara legat här på förlossningen i rum nr 2 och fått lite sällskap av barnmorskor och så har jag suttit och ätit choklad med foten högt och lyssnat till de fantastiska ljuden från födande kvinnor som slutat i fina babyskrik! Bättre än TV!



Smärtstillande klarar jag mig inte utan än men slipper i alla fall den starka sprutan i låret. Och jag kan nu ta mig ur sängen själv och sätta mig i rullstolen och till och med gå med min gåställning. Viktigt är att jag absolut inte belastar min fot på 6 veckor!

Nu ska jag byta rum för att helt plötsligt ska det födas massor med barn här. Kommer till BB-avdelningen istället och får faktiskt ett rum med både egen TVoch egen toa, LYX!
Imorgon åker jag hem med hopp om att livet kommer fungera okej och utan extrema smärtor!

KRAM!