LÖRDAGEN BJÖD PÅ FÖR MYCKET

Igår, lördagen den 9/10, så vaknade jag av sprängande huvudvärk och bortdomning i halva ansiktet. Jag tänkte att jag måste sovit väldigt dumt eftersom det kändes så konstigt i ansiktet. Proppade i mig en huvudvärkstablett och jag ner och gjorde frukost till de små i tron om att bortdomningen snart skulle släppa.
Men det gjorde det inte.
Efter nästan 5 timmar så började jag bli orolig för min känsla i ansiktet och ringde sjukvårdsrådgivningen.
De sa till mig att jag omedelbart skulle in till akuten, med skjuts, taxi eller ambulans. De misstänkte stroke. STROKE!!! Jag blev så orolig. Tårarna bara rann ner för mina kinder. Vad skulle hända nu? Skulle jag dö? Vad skulle hända med mitt ofödda barn? Och om jag skulle dö, vad skulle hända med alla mina barn?
Jag ringde min underbara granne och frågade om skjuts, då det kändes överilat att ringa ambulans, onödigt med pengar för att åka taxi och dumt att stressa på Arvid och Vilda kläder och kränga dem i bilen bara för att Tobbe skulle skjutsa mig.

Väl inne på akuten så tar de in mig direkt. Jag hinner inte ligga länge i rummet förrens en sjuksköterska kommer in och tar en massa blodprover, blodtryck och syremätning. Han tyckte att det var bäst att sätta in en sådan där droppgrej (vet inte vad det heter) så de slapp sticka mig fler gånger om det skulle behövas. Då insåg jag att detta var allvar. EKG togs också och allt såg bra ut än så länge.

Doktorn kom in och vi pratade lite om vad som hänt och sedan undersökte han mig. Allt visade att det inte var något som hade med hjärnan att göra, alltså ingen stroke. YES! Jag kände mig lättad men frågan var då var det var jag kände och varför?
Efter lite fler undersökningar visade det sig att jag har inflammation i käkbenet. Det kan ge extrem huvudvärk i samband med bortdomningar i ansiktet.
I vanliga fall så skulle jag få antibiotika mot detta och skulle det vara bra inom några dagar, men eftersom jag är gravid så får jag inte ta antibiotika och därför ska detta nu läka ut av sig självt. Vilket kan vara långdraget och återkomma flera gånger.
Mina blodvärden visade väldigt lågt hb, 108, och sänkan och vita blodkroppar var på gränsfall, men inget attt oroa sig för.

Med upplysning om att jag fick leva på Alvedon och Panodil tills det gått över och ta järntabletter så fick jag åka hem.

Lättad och urmattad efter denna händelse så åkte jag hem till min familj. Kroppen kändes helt slutkörd och jag var som en zombie hela dagen.
Arvid lyckades såklart busa till det och rita på vår fondvägg i sovrummet med bläckpenna och Vilda lyckades slänga ner något i toan så det blev stopp. Men vad gör det när jag för bara några timmar sedan kanske var döende?
Lite bråk med stora dottern bjöds det på också, men jag orkade inte bry mig så mycket om hennes otrevliga attityd.

Det blev en tidig kväll för mig och tur är väl det eftersom Vilda har gråtit massor i natt och väckt mig minst 8 gånger.

Mina bortdomningar kvarstår och käken känns helt öm och huvudvärken är fruktansvärd. Tur att det finns Alvdeon...

Jag hoppas på mer kraft och ork idag så jag kan göra något här hemma.

Hejsvej-inflammationikäkenpastej!