Förlossningsberättelse!

Kära läsare!



Nu är vi hemma, jag och Vidar. Efter totalt 6 dagar på BB så kände jag att nu var det dags att ta steget och åka hem. Vi har blivit så bra omhändertagna, de är helt underbara på BB i Ystad!



Jag antar att ni vill ha en förlossningsberättelse... ;)



Som ni vet så åkte jag in i onsdags kväll, sent, till BB pga att jag blivit sjuk och behövde en sovdos för att låta kroppen få en möjlighet att återhämta sig lite innan förlossningen skulle starta. Slemmisen hade börjat släppa och jag hade även teckenblödningar och en hel del förvärkar. Jag kände så tydligt att min kropp inte skulle orka med en förlossning, eller min kropp skulle nog gå igenom en förlossning, men det skulle inte bli bra. Min kropp skulle inte orka ta hand om ett värkarbete på rätt sätt och bara jag tänkte på att jag skulle föda barn fick mig att börja gråta.



Jag kom in och fick ett fint rum med egen toa och dusch. De satte på CTG och efter det fick jag en sovdos och somnade tungt i 4 timmar. Resterande timmar fram till morgonen sov jag i omgångar och hade svårt att komma till ro.



Jag fick frukost och efter jag ätit upp den så kom en barnmorska in. Hon kopplade upp mig på CTG igen, tog tempen på mig och kollade blodtrycket. Sedan satte hon sig i rullstolen och frågade;

-Victoria, vad ska vi göra med dig?

Jag svarar;

-Ja du, jag vet inte. Hjälp mig att få ut barnet...



Vi satt och pratade och barnmorskan tog sig verkligen tid att lyssna på mig och diskutera mina tankar och känslor.

Jag förklarade för henne hur trött och slut jag kände mig i kroppen, att jag var orolig inför denna förlossning och även en stor oro över att jag ska få åka hem och att det sedan ska sätta igång hemma och att jag inte hinner in.



Vi beslutade att hon skulle börja med att undersöka mig och se om jag var på gång överhuvudtaget. Det visade sig att jag var öppen 2-3 cm, 1 cm kvar på tappen. Livmodertappen var väldigt mjuk och mogen och centrerad. Positivt! Tyckte barnmorskan... Själv så blev jag skitnervös och insåg att jag faktiskt ska föda barn vilken dag som helst. Hon gjorde en hinnsvepning på mig, som inte kändes alls.



Barnmorskan gick ut och skulle prata med läkaren. Hon kommer in efter en liten stund och säger att om inte förlossningen startar spontant under dagen så sätter de igång mig morgonen efter.
Jag bad om att få en epudiral eftersom jag kände att jag inte kommer kunna hantera värkarna på ett bra sätt med tanke på min enorma trötthet i kroppen. Barnmorskan sa att så länge det inte går för fort fram så ska jag kunna få det.


Inget speciellt startar under dagen och jag kände mig nervös men ändå ett viss lugn i kroppen av att de lyssnade på mig och att jag fanns i trygga händer. Jag började inse att jag skulle bli igångsatt dagen efter ju närmare torsdagskvällen jag kom. Ändå ville jag bli undersökt av nattpersonalen bara för att veta, men inget var förändrat.

Natten var jobbig, jag kunde inte riktigt komma till ro och somna djupt. Halsen kändes som öppet sår och jag hostade som en galning. Rösten var så hes att man knappt kunde höra vad jag sa. Jag svepte te som en galning och hoppades att jag skulle må bättre på morgonen.

Morgonen efter kände jag mig trött, hängig, nervös, spänd, ont i kroppen och sårbar. Ingenting den senaste tiden har varit som jag tänkt mig.

Barnmorskan kom in och sa att de skulle starta förlossningen med att ta hål på hinnorna. Herregud, tänkte jag. Det kommer ju forsa ut vatten med tanke på hur mycket fostervatten jag har. Redan där började jag känna att jag började tänka mer praktiskt, för det var den enda jag kunde ha kontroll över. Så jag bestämde mig för att ha mitt gipsade ben i en duschpåse som man använder vid gipsat ben eller arm när man ska duscha när de skulle ta hål på hinnorna.
Jag sa till henne att jag ville ha lavemang innan och även ta en dusch innan.

Jag ringde till min man som just denna morgon fått sova till kl.09.10 (?!) med barnen. Han ringde till sin pappa som kom över för att passa barnen och min stora son, Anton, skulle få vara med min mans syster och hennes man under dagen.
Min underbara väninna Maria som också skulle vara med under förlossningen ringde jag och hon var redo.

Jag tog en lång och härlig dusch och klappade magen ömt och stilsamt och sög in vartenda sekund av magens underbara form.

Duschstrumpan fick vara kvar och jag blev överflyttad till förlossningssidan till rum nr.5, där även min son Arvid är född. Rummet är stort med en dubbelsäng och en förlossningssäng, en gungstol, ljusrosa väggar och ett skötbord.

Snart därefter så kopplade de på mig CTG och min väninna Maria var först på plats. Strax efter klockan 12 kom min underbara man in och jag märkte att han var lite nervös och stressad. Jag förstod att det varit mycket under morgonen med barnen.

Snart efter att min man kommit på plats så kom barnmorskan och undersköterskan in och tog hinnorna med hjälp av en skalpelektrod. Bebisen var väldigt livlig i magen just då och sparkade som en galning, så de fick hålla i honom med hjälp av att trycka uppe på hans rumpa. Barnmorskan meddelade mig att jag nu var öppen 3-4 cm och det var väldigt moget och mjukt.

Till min förvåning så sipprade det bara ut lite fostervatten, det var ingen sjö som kom ut. Jag bad de av min duschstrumpa för min fot hål på att få värmeslag där inne. Klockan var 12.50 när de tog hål på hinnorna. Nu fanns det ingen återvändo alls, nu skulle de komma ett barn innan dagen slut förhoppningsvis.

Jag fick lite molande värk, men jag vet ju att det bästa är om man är upp och går och rör på sig, men pga mitt tillstånd så satt jag bara i sängen och väntade snällt på att något skulle hända. Jag frågade barnmorskan om epudiralen och hur tidigt man kan få en sådan. De ville först ha igång ett värkarbete sedan så var det bara att ringa på narkosläkaren.

Klockan 14.00 var det dags för barnmorskebyte och jag fick säga hejdå till min fantastiske barnmorska och undersköterska. In kommer en annan underbar barnmorska som jag tidigare träffat. Med sig har hon en droppställning med hängade värkstimulerande dropp på. Hon kopplar på mig droppet och rätt snart därefter så känner jag lite, lite värkar. Jag säger till henne att nu kan hon kalla på narkosläkaren för att snart kommer det säkert komma igång på riktigt. Men, nej inte än, fick jag som svar.

Klockan 15.15 gick jag på toaletten och efter det så undersökte barnmorskan mig. Fortfarande samma status som tidigare, 3-4 cm öppen och ca. 1 cm kvar på tappen. Ingen epudiral får jag, än...

Klockan 15.26 sitter jag på sängkanten och känner att det verkligen börjar dra igång. Jag får lustgasen snart därefter i min hand och jag sitter och håller med ena handen krampaktigt i lustgasen, för den var en "Keeper" och andra handen håller jag stenhårt kring ramen på sängen. Dessa värkar är något helt annat jag någonsin upplevt. De drog i hela kroppen på ett mer smärtsamt sätt och det känns som om en storm tar över min kropp, skillnaden från denna gång jämfört med de andra är att jag känner att jag har svårt att kontrollera och hänga med i denna storm utan att känna till snudd på panik.
Jag satt och rörde höfterna från sida till sida i en snabb takt, hindrad från att kunna göra så mycket mer. Min fot började svullna upp och jag bestämde mig för att lägga mig ner på sidan men med sängen lite i sittandes läge. Då drog det verkligen tag i värkarna och bara ca 4 värkar senare så känner jag att barnet kommer snart. Jag säger det till min man och att han rigga upp kameran någonstans för jag vill ha honom hos mig.
Maria står bakom mig och håller en varm vetekudde under magen på mig och masserar mig i ryggslutet samtidigt som hon baddar mig med en våt, sval trasa i pannan, jätteskönt!

Jag ber barnmorskan kolla mig för att se hur mycket jag är öppen men hon säger att jag ska följa min kropp. Nu i efterhand har hon berättat att hon såg hur det buktade och förstod då att det inte var långt kvar.

När Tobbe står och riggar upp kameran i fönsterbrädan så ser jag flummigt av min lustgas och försöker fokusera på vad han gör. Då inser jag att han zoomar in mitt ansikte! Jag får ur mig med hes röst;

-Tobbe, för i helvete!!! Zooma inte in mig, det är inget kul! Lägg av! Jag ska ge dig en .....! Under tiden jag säger så håller jag upp min ena knytnäve och en ny värk kommer.

Värkarna tar i så in i bomben mycket och jag känner mig svag och rädd. Det går för fort fram. Jag skriker och låter under mina värkar men lustgasen och min hesa röst gör att jag inte hörs så mycket som jag uppfattar det. Jag känner tryck och börjar trycka på, men någon känns fel. Något hindrar mig från att kunna krysta rejält.

Barnmorskan undersöker mig och säger att jag har en kant kvar på livmodertappen som bebisen ligger och stångar emot. Hon låter mig försöka krysta bort den själv ett litet tag. Mina värkar gör ont på ett annat sätt den här gången. Jag förstår att mitt utgångsläge för en förlossning inte är den bästa och värkstimulerande dropp gör att värkarna har en helt annan karaktär och en helt annan intensitet som jag aldrig känt tidigare förlossningar.

Barnmorskan säger till mig efter en jobbig värk att hon nu ska dra bort kanten som bebisen ligger och stångar emot. Jag blir rädd, för jag inser hur ont det kommer att göra. Hon uppmanar mig att andas i lustgasmasken och jag tar ett djupt andetag och andas i masken och en värk kommer Jag känner hur hon drar kanten och jag skriker och spjärnar emot i hela kroppen. Så fort kanten är borta så känner jag hur huvudet tränger ner, mer och mer och värken tar slut. Jag säger att jag inte klarar av detta mer och jag inser att nu hinner jag verkligen inte få någon epudiralbedövning. Jag känner mig lite irriterad över att han inte kommit ut än och säger;
- Var är han nu någonstans då?!
(Det jag menar är ju att jag undrar hur långt ner han är, men det lät faktiskt rätt så kul nu när jag tittar på förlossningsvideon.)

Precis innan nästa värk börjar så slutar min lustgas att låta. Jag vaknar till och skakar till lustgasmasken och utbrister;
-Hallå! Vad har hänt med den här nu då???!!!
Barnmorskan förklarar att hon stängt av utsuget bara för att det låter så mycket men att själva lustgasen finns kvar, det var bara att andas på som vanligt.

Vid nästa värk så har barnmorskan hunnit duka upp allt och jag krystar på. Värken slutar när huvudet är halvvägs ute och det spänner något enormt! Men det kommer en ny värk direkt och jag krystar och skriker och barnmorskan säger åt min att bara andas. Men vaddå bara andas?! Det sket jag fullkomligt i och bara krystade som en galning. Huvudet var ute och värken avtog.

Vid nästa värk kommer hela bebisen ut och jag börjar att gråta av lättnad, total utmattning och självklart lycka!

Klockan är 16.21 när han kommer ut och jag har då haft värkar i precis 55 minuter. Det gick otroligt snabbt och det var nog lika bra det. Jag är så otroligt lycklig över att det gick så bra som det gjorde trots att jag har upplevt en helt annan typ av förlossning denna gång. Jag sprack ingenting och moderkakan kom ut lätt bara efter 9 minuter.

Lille Vidar vägde vid födseln 4420 gram, var 54 cm lång och hade 36 i hattmått! Stor kille, men ändå så pytteliten.

Vi är så lyckliga över vår fina son och hans syskon älskar honom! Han är så snäll och äter och bajsar som en liten tok. Han är väldigt lik sin pappa och vi får inte nog av honom här hemma.

Kram på era alla där ute, båda nya och "gamla" läsare. Tack för alla fina ord och allt stöttande ni givit mig. Det värmer verkligen. Kram igen!