30-års kris!

Jag vet att jag börjar med stormsteg närma mig min 30-årsdag. Det är ingen nyhet på något sett, men ändå så har jag så svårt att förstå att jag kommer lämna 20-någonting bakom mig. Trettio låter så vuxet och moget. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag inte en trettioåring framför mig (det vill säga utan mina glasögon), men när jag sätter på mig mina glasögon och granskar mig och min kropp så inser jag att jag nog faktiskt ser ut som en 30-någonting! Lite charmiga rynkor här och var, något grått hårstrå går säkert att hitta och celluliterna som kommit sig smygandes på mig sista året.

Jag inser att min 30-årskris också smugit sig sakta men säkert på mig och in i min hjärna. Känner att jag står i ett vägskäl. Vad vill jag göra med mitt liv??? Är det så här det ska vara nu? Ska jag bo kvar i en liten stad för alltid? Eller ska man våga sig iväg på äventyr med hela familjen? Ut och bo i ett annat land kanske? Vill jag tillbaka till Stockholm? Jobb? Utbildning?Inte vet jag...än.

Men om man tänker på alternativet än att bli äldre så föredrar jag lätt att fylla 30 år med stil och glans!

Nej, nu ska jag byta bajsblöja, laga mat, hänga tvätt, dammsuga. Jag har inte att tänka på min 30-årskris just nu, kanska får jag tid till det ikväll, efter barnen gått och lagt sig och efter
Desperate Housewifes, om jag inte somnar...

Godkväll-30årsskräll!