Våren är här!

Nu är våren här, det känner jag i luften! Snön har börjat smälta och den där friska vårluften har spridit sig över Ystad, I like!
Jag längtar efter att ta ut utemöblerna, plantera nya växter och bara njuta i solen på altanen. Se barnen leka på gräsmattan och höra barnskratt från parken. Idylliskt? Japp, det är det!

Men stopp och belägg. Nu är det ju så att jag måste bara berätta om min sista dag i Stockholm. Sista inlägget som jag skrev var i onsdags, på morgonen. Jag trodde då att mer kundenog inte hända, men tji fick jag.

Allt började bra. Jag hämtade mina två stora barn från sin pappa och vi hade planerat att gå på museum.
På vägen till bussen som skulle ta oss dit så börjar Saga blöda näsblod. Det kanske inte låter så farligt, men när det rinner konstant och kommer ut stora, flera centimeterlånga blodklumpar så börjar man bli liiiite orolig. Dessutom hade hon sin kritvita fusk pälsjacka på sig, så klart!
Vi går på bussen och vi byter papper i näsan vartannan minut om det ens det räcker. Det kommer mer och mer folk på bussen. De glor. Ser äcklade ut. Men jag bryr mig inte! Inget ska nu förstöra min sista dag i Stockholm.
Vilda börjar hysteriskt gråta. Arvid härmar Vilda. Sagas näsblod bara rinner och jag har intorkat blod på hela fingrarna. Allt för att jag jackan inte ska få blod på sig. Jag tycker synd om Saga.

Vi kommer halvvägs med bussen och då säger busschauffören på ett snorkigt sätt:
-Pga rådande omständigheter så stannar bussen här. Det finns ingen som kan ta över mitt pass och jag slutar nu!

Jag tror jag blir galen. Jag behöver inte mycket nu för att bägaren ska rinna över.

-Ursäkta, men skojar du med mig eller?!?!?! utbrister jag utan att tänka mig för.

-Nej, det gör jag faktiskt inte! säger hon väldigt irriterat.

-Men när kommer nästa buss? frågar jag och biter ihop från gråt, skrik och totalt utbrott.

-Det vet jag inte, av från bussen nu.

Jag tar barnen, packar ihop allt, ser till att alla mössor, halsdukar och vantar är med. Jag tar det lugnt för inget ska förstöra min sista dag i Stockholm.

Vi går av sist på bussen och då ser vi att det står en likadan buss mitt framför!

Vi springer fram till den men den hinna åka några meter sedan stannar den för rött ljus. Jag vinkar, hoppar, skriker "Hallå öppna!" i hopp om att busschauffören ska höra eller se mig. Men tittar inte ens på mig, utan kör fint vidare iväg.

Det är då det händer. Det där som sällan händer i mig. Jag får ett totalt utbrott! Bägaren har runnit över. Detta var droppen! Hela kroppen bubblar över och jag känner hur jag förvandlas till ett galet monster och hur håret reser sig. Mina ögon är mörkare än svart och jag flåsar som en vansinnig tjur på väg mot attack!
Jag ser busschauffören som körde bussen vi precis gått av från och inser att allt är hennes fel! Hon är mitt offer!

Jag säger till Saga och Anton att vakta vagnen och tar stora bestämda steg mot mitt offer, busschauffören.
Under mina få steg dit så går jag förbi en samling människor som väntar på en buss. De stirrar på mig.
Jag kommer fram till henne, hon låser bussen. Jag säger arg:
-Kunde inte du sagt till mig att det stod en till buss framför dig så jag hade hunnit med den???

-Vaddå? säger hon nonchalant.

-Det stod en buss 47 mitt framför näsan på dig!!! Kunde du då inte sagt till mig att den stod där så jag hann med den?!?!?!?!

-Jag såg ingen buss! säger hon oförskämt.

-Hur fan kunde inte se bussen??? DEN STOD JU PRECIS FRAMFÖR DIG!!!

-DU FÅR VÄL FAN TA OCH KOLLA SJÄLV!!! skriker hon åt mig och tar upp sina hörlurar och bara vänder på klacken och går iväg!

-JÄVLA FITTA!!!!!!!!!!! skriker jag efter henne!

Jag är så arg och upprörd! Jag mumlar för mig själv medans jag går tillbaka till barnen som ser på mig att jag är vansinnig, galen och helt hysteriskt arg! Allt sköljer över mig. Jag ser att alla fortfarande står och stirrar och jag ger dem min mördarblick och de byter sikte med en gång. Ingen vågar mucka med mig! Den som hade gjort det då hade åkt på en propp!

Jag inser att jag måste ringa någon och kräka av mig allt! Mamma! Henne ska jag ringa.
Vi pratar ett tag och hon får mig att lugna ner mig. Vi kommer fram till att jag ska gå till Kulturhuset istället och så får barnen leka där istället. Jag står nämligen i princip utanför.

Vi lägger på luren och jag tar nya andetag och går med bestämda steg dit. Jag förklarar för barnen att vi struntar i museet och går till ett roligare ställe istället. De hakar på (som om de vågat något annat) glatt.

Vi kommer upp till barnavdelningen där de har fullt med roliga saker. Jag inser att hit borde jag gått direkt! Så kul för dem! Av med alla ytterkläder och in. Saga, Anton och Arvid springer in av glädje och jag håller i Vilda och känner att jag faktiskt ler.

Jag slår mig ner i soffa och känner lugnet. Vilda leker på en leksaksmatta framför mig och jag tar tag i en tidning.
Det tar ca.2 minuter så hör jag en kvinna gå runt med en kobjällra och säga;

-Vi stänger om 15 minuter! Vi stänger om 15minuter!

Jag blir alldeles matt. Orkar inte mer. Måste ringa någon för att beklaga mig. Mamma. Jag ringer mamma. Hon förstår mig och vi bestämmer att jag ska gå sist där ifrån för att utnyttja tiden så mycket det bara går och sedan kommer hon och möter mig utanför.

Det tar tid för mig att jaga ihop alla mina barn och Arvid vill inte gå där ifrån. Han sticker hela tiden och gömmer sig för mig. Efter att fått in en skrikandes och trött Arvid i vagnen så kommer jag pustade ut från Kulturhuset. Mamma möter upp oss och vi tar en friskande promenad hemåt. Vi hyr video på vägen och köper godis. Nu ska vi myyysa.

Här skulle vi ju kunna tro att allt elände skulle vara över, eller hur? Men jag ska göra er besvikna med att meddela att så är inte fallet...

Vi kommer hem och allt är bra hittills. Barnen har kul hemma hos mamma och vi äter gott och sätter på filmerna till dem. Jag bestämmer med min väninna Katarina som är gudmor till Vilda att jag ska åka till hennes hotell efter att barnen somnat så vi kan nattsnacka lite på hotellrummet eftersom vi inte haft möjlighet att träffas än. Det är vår sista chans att träffas på länge eftersom hon bor i USA.

Barnen somnar och jag drar iväg till henne.

Vi sitter på golvet i hotelltrummet och snackar och det är underbart att träffa henne. Klockan närmar sig 00.30 och jag inser att jag måste börja dra mig hemåt efter som jag ska upp tidigt och behöver lite sömn så jag kan stå ut med morgondagen, dagen då vi ska åka hem.

Min telefon ringer när jag börjat klä på mig ytterkläderna. Det är min mamma. Jag svarar och hör att både Vilda och Arvid skriker helt hysteriskt!

Jag skyndar mig iväg och hoppar in i första bästa taxi. Är hemma på 5 minuter.

Jag möter min stöddige och coola (tror han, för det är inte coolt att röka!) lillebror utanför porten, han står och röker. Jag säger åt mig att inte går att sova pga mina jobbiga skrikiga ungar.

Jag skyndar mig upp och möts av kaos. Mamma står irriterat och hoppar med en skrikandes Vilda i famnen och trycker in nappen i munnen på henne. Min lillasyster håller krampaktigt fast i Arvid för att han inte ska klättra ur resesängen. Allt är katastrof.

Jag tar tag i Arvid och lägger mig med honom och mamma kommer in med Vilda till mig.

Båda sover inom 10 minuter. Jag somnar strax därefter.

Framåt småtimmarna så vaknar jag av att Vilda gråter. Hon är kokhet! Tar tempen på henne och hon har närmare 40 grader feber. Alvedon till undsättning och svalka henne. Hon somnar till slut om.

Vi vaknar på morgonen och jag inväntar min mormor och moster som ska komma och fika med mig innan vi ska till flygplatsen. Mormor kommer men meddelar att min moster har halkat kvällen innan och slagit till näsan så illa att hon får sy. Stackarn!

Packningen går i varje fall bra och barnen sköter sig. T-banan är inställt på vissa stationer och jag kommer inte kunna ta mig kommunalt till flygplatsen. Tack gode gud att man har två föräldrar som ställer upp och hämtar oss och skjutsar oss till flyplatsen.

Flygresan går bra men vagnen blir lite skadad. Känns som en fis i rymden med tanke på vad jag varit med om sista veckan.

Tar taxi hem och njuter av att äntligen vara hemma.

Jag njuter fortfarande och solen skiner starkt idag. Det är 5 plus grader och inom en vecka tror jag att all snö är borta.
Anton har så klart fått sig en släng av maginfluensan och jag lider verkligen med honom! Nu hoppas vi bara att inte övriga familjen blir smittade också.



Hejsvej-nuärvårenhärpastej!



.