Hells Stockholm!

Nu har jag varit i Stockholm i 6 dagar och ingenting har blivit som jag hade planerat.

Allt började med när vi stod på flygplatsen på att checka in; Mina stora barns pappa som betalar våra biljetter hade inte betalat dem. Högt och tydligt så meddelar personalen på flygplatsen att kortet inte gått igenom och jag höll på att skämmas ögonen ur mig. Jag som stod först i kön till incheckningen för att inte stressa med 4 barn och all packning.
Nej, nu fick jag vänta till sist för att hinna ordna upp allt.

Slutade med att jag fick lägga ut pengar för allas biljetter och hade 20minuter på mig att ta barnen, gå igenom säkerhetskontrollen, vilket inte är det lättaste med 4 barn och sjuttioelva väskor, jackor,mössor,vantar, halsdukar, och glöm inte att sedan ska allt på igen och helst ska då inget barn rymma iväg till taxfree och gömma sig under en lång glashylla fullproppad med dyra fina parfymer och skrämma slaget ur sin mor som står försiktigt svettandes och stressad och försöker locka ut sin 2-åring därifrån utan att dra ner allt och orsaka kaos.

När jag väl fått bort min busiga Arvid därifrån så känner jag att stressen får mig nästan att sluta andas. Vad jag ser får mig att nästan börja gråta. De har börjat släppa på alla passagerare på planet. Det är så att alla med barn får alltid gå på först just för att de ska få platser tillsammans. Jag tänker; Fan-i-helvetets-jävla-skit-kiss-och-bajs!!! Nu måste jag skynda mig! Upp med Arvid under ena armen,Vilda är i bärsele, handväskan/skötväskan (proppfull, väger säkert 10 kg) på axeln, Arvids jacka, en stor påse med julklappar till familjen och Arvids spidermanryggsäck i andra handen. Saga och Anton efter mig, lydiga och duktiga, som en liten svans. Jag tränger mig före och säger;
-Ursäkta! Många barn här, jag ska komma före. Tut, tut, ursäkta mig. Kom nu mina barn så ska på planet.
Arvid skriker. Jag stoppar hela kön och alla dessa dryga människor sucka högt och himlar med ögonen. Kommer på planet och inser att folk (som vanligt) sprider ut sig på platser lite här och var så det finns inga platser så jag kan sitta ihop med mina barn.
Frågar flygvärdinnan om hon kan hjälpa mig att fixa till platser, vilket hon gjorde.

Vi kunde inte sitta direkt ihop men det fungerade bra. Saga satt framför Arvid. Arvid satt brevid mig närmast gången och Anton satt på brevid Arvid fast på andra sidan gången. Vilda satt i mitt knä. Självaste resan gick okej. Arvid stod och hoppade på sätet och var allmänt busig. Han kastade bland annat en smörgås med någon form av fyllning i mitt i gången och låste upp och stängde bordet heeeeela tiden.

Väl landade och efter att Vilda bajsat rejält under resans gång så att han brevid mig höll på att kräkas, så skulle vi vänta på bagaget.
Arvid ville upp på bagagebandet och försökte klättra upp. Anton hjälpte mig att stoppa honom. Då sprang han till ett par dörrar som inte går att öppna för att titta på flygplanen. I nästa sekund så hör jag ett larm tjuta och en röst som säger i högtalarna;
-Vänligen gå ifrån dörrarna, vänligen gå ifrån dörrarna!

Jag inser då att det är min busige Arvid som står och försöker öppna dörrarna.

När vi fått alla väskor på plats, vagnen uppackad och småbarnen fastspända så kände jag att jag kunde gå ut, få frisk luft och andas in 3 djupa lugnande andetag och få nya krafter och nytt tålamod.

Glad att ha kommit till Stockholm säger jag hejdå till mina två stora barn som glatt åker med morfar ut till landet och jag rullar vagn och packning till busshållplatsen.

Dagen efter ser jag fram emot att träffa min underbara väninna Katarina som även är gudmor till min lilla Vilda. Hon har aldrig träffat sin guddotter innan.

Vad händer då??? Jo, på väg för att träffas så kräks Arvid. Först en gång och sedan en andra gång. Jag inser att jag inte kan träffa Katarina. Går hem med småkidzen och Arvid kräks ytterligare 2 gånger till. Jag torkar upp allt och slänger ner i all kaos högen med toa papper i toan och det blir stopp i toaletten. Totalstopp! Jag och min syrra fixar det till slut med hjälp av grannar som snällt lånar ut en sådan där vakumsugare, eller vad det nu heter.


Arvid äter ändå middag på kvällen utan att kräkas och sedan somnar han. Jag och mamma vet inte om det är kräksjukan eller om det är alla halvdåliga clementiner som klämde i sig på morgonen.

Tiden fick utvisa det. Och det gjorde den.

Dagen efter mår Arvid bra och äter som vanligt. Fotografen som ska komma hem till mamma för att fota mig och mamma kommer vid utsatt tid kl.11.00. Vi fotas för en bok.

Efter det så drar jag, småbarnen, mamma och min lillasyster ner till stan. Kikar lite i affärer och äter en sen lunch.

Klockan 15.00 går jag till frisören, som jag alltid passar på att göra när jag åker upp till Stockholm. Mamma och Amelia tar barnen och går iväg.

Jag får ett stort glas vin. Frisören och jag går igenom hur jag vill ha min klippning. Jag vill spara mitt hår och vill inte att det klipps för mycket och ha det uppklippt. Klippa till luggen som blivit alldeles för lång och styla till det snyggt eftersom jag ska ut med en väninna på kvällen.

Han tvättar mitt hår och börjar klippa. Han klipper och klipper och klipper och klipper och klipper och klipper. Tiden går. Efter ett tag så förklarar han att klippningen inte riktigt blev som jag önskat och att han råkade klippa mer än vad jag ville, insåg att det var typ 10cm kortare än vad han sagt att han skulle klippa.

Vi kommer till luggen och han går efter hjälp av en kollega. Eftersom han är trainee så är det inget direkt konstigt i det, men det har aldrig hänt under mina 7 år som jag klippt mig på detta stället hos olika trainees.
Han får tips och råd i hur han ska göra och han börjar klippa. Jag känner att han är osäker men då tänker jag; Lugn Victoria, det kommer bli bra det här. Har ju aldrig varit missnöjd här förut. Om inte annat så kommer ju håret växa ut igen. Precis då berättar han för mig om sin mamma som klippte av sig sitt jätte långa hår till en kort frisyr för jätte länge sedan och sedan dess har det inte växt. Inte en enda millimeter!!!

Han fixar och klipper och tittar och klipper och ser bara så nervös ut. Efter ett tag så ber han om ursäkt och hämtar en annan kollega.
Kollegan kommer och kollar min lugg och vi alla ser att den är fruktansvärt ojämn. Till och med min 2-åring hade klippt det bättre.

Kollegan säger med en höjd och väldigt irriterad röst:
-TYCKER DU ATT DET HÄR ÄR JÄMNT???

Stackarn darrar lite och svarar:
-Men det var lite svårt...

Han svarar:
-DET VAR INTE DET JAG FRÅGADE! TYCKER DU DET HÄR ÄR RAKT OCH SNYGGT KLIPPT?!

Jag ser hur han skäms ihjäl och jag vill bara försvinna från denna obehagliga sits jag hamnat i. Han får sig en utskällning, men kollegan är väldigt rar mot mig, ger mig ett stort leende och visar hur man klipper min lugg på ett lätt och smidigt sätt och jag är glad att han gjorde det på mig.

Efter luggen så är det dags för föning. Han fönar mitt hår i evigheter. När allt är klart så har 3 timmar gått och telefon har ringt många gånger, jag inser att jag har bråttom hem.

Väl hemkommen så gör jag iordning mig för utgång med fantastiska Angelica. Hon är redan hemma hos min mamma och de dricker vin. Jag tar mig ett till glas vin och berättar historien om frisören och vi kommer fram till att även om det inte blev som jag tänkt mig så är det en snygg frisyr.

Jag och Angelica beställer en taxi i ovädret och drar till Vapiano och äter en god middag.

Men strax efter vi ätit upp så känner jag illamåendet krypa på. Jag mår mer och mer illa för varje minut och föreslår att vi ska betala och gå vidare till Riche.

Jag tror att jag bara behöver frisk luft.

Efter 45 inne på Riche och en Peach Martini senare så inser jag att det är kräksjukan som tar över min kropp. Jag drar iväg i en taxi och kommer hemtill min mor och ligger mer inne på toan resten av natten än i sängen.

Dagen efter så var det ju bara att avboka allt. Vilda,min lillebror och min lillasyster blev dåliga också dagen efter och det var ett spy-kräk-och-diarée-dygn vi fick utstå med.

På kvällen försöker jag ge Vilda lite mat eftersom hon inte fått i sig någonting under hela dagen. Arvid står brevid mig och leker med sin spiderman-gubbe när jag förbereder vällingen. Jag går in till vardagsrummet för att sätta mig ner med Vilda i tron om att Arvid är med mig. Direkt när jag satt mig ner så ropar jag Arvid och han panikslagen, springandes in till mig och skriker:
-PIDERMAN, MAMMA!!! PIDERMAN! (=Spiderman)

Jag inser att något allvarligt hänt. Springer in till köket och ser att det brinner i mikron. Spiderman ligger och brinner för fullt i mikron. Jag trycker på stoppknappen och ser till att min syster tar Vilda och öppnar snabbt luckan och tar ut brickan med den brinnande spiderman på och slänger ut den på balkongen i snön.

Mikron är svart. Spiderman är svart och smält. Arvid är ledsen. Amelia hysterisk. Mamma är galen. Min lillebror är arg. Jag är....suck....trött och inser att jag måste köpa en ny mikro.

Som om detta inte vore nog så får jag en utskällning av min 16-åriga lillebror att jag är den mest oansvariga morsan som existerar och inte har någon koll på min unge som nästan eldar upp hela huset!
Skitunge!!! Vart fan fick han luft ifrån? Vem frågade hur det gick med Arvid? Eller spiderman?

Natten till måndagen så kräks Arvid igen men bara en gång och mamma blir sjuk. Måndagen blir inge kul. Får dra mig ner till stan och köpa en ny mikro och min mamma och lillasyster är dåliga.

På tisdagen mår alla bra förutommin lillasyster som verkar fått influensan också.

Vilda är på fotografering för en tidning och även jag fotas och medverkar i en intervju. Det var jättekul och trevligt! Jag gillade verkligen omgivningen och deras arbetsmiljö och alla människor var så gulliga och snälla.



Så idag är det onsdag och imorgon åker vi hem. Jag har fått ställa in 9 träffar med vänner. Smittat ner hela familjen och avverkat en mikro.


Hejsvej-hysterisk-Stockholmsresapastej!




.