Tårar...

Jag kan inte sluta gråta. Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Konstant. Jag har vaknat inatt av att jag gråter i sömnen.
Jag orkar inte äta eller dricka. Fast min man fick i mig lite wokgryta han hade gjort igår. Den var väldigt god egentligen, men jag vill inte njuta av något just nu. Eller nu ljög jag. Det enda jag njuter av är mina underbara barn som jag har hos mig. Jag kramar dem och pussar dem, så mycket jag kan.

Någonstans kan jag förstå och acceptera att kroppen har gjort detta för att något var fel på barnet, men sorgen är ändå så stor. Fast insikten med att jag inte kommer få ett "nytt" barn, ett sjätte barn är så jobbigt. Det känns som om jag nu har dubbelsorg...

Jag fick idag en akuttid på gynmottagningen för att jag ville att de också skulle kolla allt. Och jag fick se min lilla, lilla bebis. Hjärtat har slutat slå i vecka 6+3 och jag skulle varit idag i vecka 9+6. Jag fick en bild på mitt mirakelbarn och den bilden kommer jag alltid att spara.

Nu är det bara att invänta att jag ska börja blöda. Och har det inte börjat innan fredan nästa vecka har jag fått en ny tid till gyn och får göra ett till ultraljud och sedan få tabletter för att få ut allt.

Allt är bara skit nu med mig. Jag mår helt enkelt piss. Tur att jag har mina fina barn, de är de enda som får mig att le.