Varje gång jag går på toa så förväntar jag mig att det ska komma blod. Jag går runt och väntar på smärta i livmodern. Jag går runtoch väntar på det som jag mist vill egentligen men vet att det är ett måste. Men inget kommer. Min kropp vill så gärna vara gravid. Det känns som om hela min kropp stretar emot allt detta nu. Alla graviditetssymptom finns kvar, men kanske inte så starka längre, eller är det kanske bara jag som inte har tid att känna efter då sorgen tar över det mesta i mitt liv just nu.
Men konstigt nog så började mina bröst ömma igår, de som knappt ömmat något de senaste 2 graviditeterna. Jag är fortfarande galet sugen på apelsinjuice och är sjukt trött.
Är det normalt att bli så ledsen? Enligt några vänner och släkt till mig så borde jag inte bli så ledsen eftersom jag har barn redan. Men vaddå? Får man inte vara ledsen bara för att jag har barn sedan innan? Eller är det konstigt att jag är ledsen bara för att jag har barn sedan innan?
Visst, för de som inte har barn och får missfall på missfall och kanske inte kan få barn så förstår jag att sorgen är en helt annan. Jag är inte dum i huvudet. Men jag är inte totalt okänslig heller. Utan tvärtom, jag är en kvinna med oerhört mycket känslor och kärlek.
Min sorg har ju inte bara med att jag fått ett missfall, för som jag tidigare skrivit så förstår jag och kan acceptera att detta har hänt då det antagligen var något fel på barnet. Och bättre att det sker i tidig graviditet än senare.
Men min sorg blev så stor då så mycket annat bubblade upp också... Åhhhh!!! Jag blir knäpp?! Varför ska folk ifrågasätta mig? LÅT MIG VARA OM NI INTE BARA KAN FINNAS SOM STÖD!
Jag börjar bli arg och frustrerad. Jag kommer snart explodera känns det som.
Igår så kom min 9-åring hem och berättade att han blivit ledsen i skolan pga missfallet och att han berättat för några av sina kompisar vad som hänt. Då säger den ena kompisen; - Hahaha, vad kul att eran bebis dött! Hahaha!
Hur i hel***e kan man säga så?! Är man 9 år så har man mer förståelse än så får jag hoppas.
Men detta är väl en del av livet gång, att möta motgångar. Men de som bara ger mig negativitet tar jag bort ur mitt liv för ett tag, så blir det.
Kram på er...
fredag 23 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Det är ju på så mycket man blir ledsen. Först så klart för att livet som växte inte stannade kvar, fast man förstår att något inte stod rätt till. På kroppen som inte vill som man själv vill, på alla drömmar som går i kras. Man vill så mycket och allt blir tvärt om. Det finns många som inte tycker som en själv. Jag fick uppleva det efter mitt första MF, av en nära vän... den enda som jag berättade det för. Man blir så besviken. Det ända man ville ha va stöd i sorgen... men fick bara en föreläsning på varför det skett och hur ett barn blir ett barn. Jo jag tackar, det visste ju inte jag *galen*
SvaraRaderaStyrkekram till dig V!
Stackars din son när han blev ledsen och och sökte tröst hos sina kompisar och fick detta slängt i ansiktet. Jag skulle vilja ta din son i famnen och krama om honom ordentligt. Jag hoppas att du inte ska behöva vänta allt för länge på det som måste ske. Jag tycker så oerhört synd om dig och hela din familj.
SvaraRaderaTröstekramar i massor till er alla.
Margit(maxelonia)
Jag vet precis vad du menar oj oj vad folk hade åsikter när jag var ledsen över mina missfall. Jag hade ju två barn och skulle vara glad över dom. Säger bara fy för dessa människor!!!! Och det värsta e att det är sådana som e i ens närhet som släkt och familj=( Gråt, sörj du e bara människa och din kropp kommer att åka berg och dalbana ett bra tag efter nu...jag vet! Det spelar ingen roll om man ha 1 el 3 el 10 barn innan ett missfall är alltid en förlust! Så e det bara! Tänker på dig och skicka en massa styrke kramar till dig! Kram Carro
SvaraRaderadetär så sorgligt att människor ska vara så oförstående. Jag minns när min mamma fick sitt sita missfall. Hon var så otroligt ledsen, men ingen förstod henne. hon hade ju redan 6 barn och var över 40 år. Jag tyckte så synd om henne för jag visste att hon inte bara sörjde sitt förlorade barn, hon visste också att det inte skulle bli fler barn för henne nu. Det gjorde sorgen dubbel, precis som du säger nu. Jag lider med dig och vill bara säga att alla intetänker så som de som uttrycker sig så klumpigt och är så oförståående. Det är deras kommentarer som fastnar, men det finns även många som förstår och inte tycker att din sorg är konstig. Kram och ta hand om dig <3.
SvaraRadera