Livet är bra konstigt ibland.

Satt idag och tänkte på livet. Hur tacksam man borde vara för det livet man har. Och leva livet fullt ut. Men så kommer dessa små eller stora hinder ivägen lite då och då. Vad är meningen med dessa hinder? Att vi ska ta lärdom av dem och bli en erfarenhet rikare för att förhoppningsvis bli en djupare person.
En väninna sa till mig " Det är bara saker som händer dig som livet vet att just DU klarar av". Jag har tänkt mycket på det. Det låter så vettigt på något sätt, men ändå så undrar jag hur mycket illa vill livet mig och andra människor som hela tiden verkar få dessa hinder i livet?
Jag har aldrig berättat i min blogg allt som hänt mig tidigare i mitt liv. Det är ett kapitel som jag helst inte rotar i för mycket för det är för jobbigt.
Och jo visst, har jag blivit en "bättre" person efter det som hänt. Jag har blivit mer förstående och en djupare person. Men just nu vet jag inte om jag orkar med så mycket mer. Det är liksom som om bägaren har runnit över, fullständigt.
Missförstå mig nu inte. Jag vill understryka att jag är så glad och tacksam för de barn jag har och utan dem hade jag inte orkat någonting just nu. Men jag vill liksom inte tillåta mig njuta av något annat än mina barn. Jag får skuldkänslor på något konstigt sätt bara tanken på att jag skulle ha kul eller unna mig något. Konstigt...

Jag kom på en sak idag. För ca 3 veckor sedan, typ i samband med att barnets (eller embryots men jag vill kalla det barn...) hjärta slutade slå så såg jag helt plötsligt att jag hade fått flera gråa hårstrån. Min man fick snällt rycka bort dem och de var 7 stycken riktigt gråa hårstrån. Bara sådär. Från liksom ingenstans, trodde jag.
Idag så såg jag att det kommit fler och då förstod jag... mina gråa hårstrån kom i samband med att bebisen dött, och en del av mig dog då också.

Usch, det är verkligen inte några roliga inlägg jag kommer med nu. Men det är så skönt att kunna skriva av sig här i bloggen.

Nu ska jag gå och lägga mig. Många varma kramar från mig till er alla kära läsare.