Har haft en okej dag.

Igår grät jag ingenting. Det var första dagen sedan vi fick beskedet om missfallet, eller missed abortion som det var/är, som jag inte grät. Jag var bara deppig och nedstämd. Som om tårarna tagit slut. Istället så kom det lite bröstmjölk ur mitt högra bröst. Mindes då att jag hört från en god vän som jobbar som barnmorska att brösten gråter... Kändes som om det var det som hände mig. Mina tårar tog slut men då tog kroppen över och brösten grät istället. Väldigt vackert och fantastisk hur kroppen fungerar.

Idag så åkte jag till min kurator och kände att det skulle bli skönt att komma iväg, utanför husets dörrar, och prata prata prata prata med min otroligt duktiga och fantasiska kurator. Vi satt i nästan 1 timme och pratade och det kändes så skönt att få prata av sig.

Efter mötet med min kurator så gick jag ut och det var strålande fint väder och jag ringde Tobbe. Vi kom fram till att vi skulle ta en tidig lunch tillsammans. Handla något att ta med och sitta på en bänk vid en liten vacker park i solen. Vidar sov sött i vagnen. Först satt vi ganska tysta och åt. Men sedan började vi prata och Tobbe frågade mig om hur det gått hos kuratorn och vad vi pratade om. Först visste jag inte om jag ville berätta, men efter ett litet tag så började jag berätta. Det fullkomligt sprutade ut tankar och ord ur min mun. Jag förklarade hur jag kände och min längtan efter ett barn igen. Jag märke för första gången sedan i onsdags att han verkligen lyssnade på mig. Sedan sa han det som jag velat höra i 6 dagar; Victoria. Okej, jag ska inte sterilisera mig. Och kanske, kanske vill jag ha ett barn till om några år. Jag vill inte lova något, men just nu så har vi fullt upp med de fina barnen vi har. Men när de blivit lite större så kan det vara så att jag vill ha ett till barn. Hur känns det för dig?
Jag svarade med en lång kyss.
Jag blev så glad över hans beslut att inte sterilisera sig. För mig är inte det viktigaste att bli gravid precis nu, utan att dörren fortfarande står öppen och att vi faktiskt, båda två, förhoppningsvis kommer planera ett barn till så småning om. Men nu är vi överens om att vi ska göra klart vårat hus och njuta, njuta, njuta av alla våra barn och varandra.
Detta gjorde att vi kom varandra mycket närmare och istället för att vara långt ifrån varandra så kom vi så nära varandra. Vi kramades på bänken i parken och pussades. Något som jag saknat och längtat efter under dessa 6 dagar.

Efteråt så var Tobbe tvungen att gå till jobbet och vi pussade varandra hejdå. Jag gick iväg med Vidar i vagnen och kände ett sådant lugn i min kropp. Jag kunde andas igen. I nästa sekund så kände jag hur det rann till mellan benen på mig. Jag letade snabbt upp en toalett och insåg att jag började blöda mer. Som om kroppen slappnade av och tillät nu att missfallet kunde komma ut.
Jag åkte sedan iväg och hämtade barnen på dagis och skyndade mig hem för att byta binda.
Jag blöder mer nu än tidigare dagar, men har inte alls ont. Vi får se på fredag om allt kommit ut.

Jag har idag planterat en fin växt i en vit fyrkantig kruka som jag köpte idag och satt dit ett par fina änglavingar i porslin vid ena sidan vid växten. Den ska symbolisera vårat lilla, lilla barn...

Jag känner fortfarande sorg och en underlig "tomhet" i min kropp, trots att hjärtat slutade slå så tidigt i graviditeten. Men det känns lite, lite bättre efter att vi faktiskt pratat med varandra, lyssnat på varandra och varit nära varandra och givit varandra kärlek. Det är så viktigt att kunna göra det. Det är så viktigt att finnas för varandra. Men det är lätt att glömma bort det, men gör inte det. Glöm inte det. Glöm inte bor varandra.

Vill ge er alla läsare där ute en stor och varm kram från mig.