Jag älskar sommaren. Det är helt underbart att ha en egen trädgård och kunna sitta ute och njuta med barnen lekandes omkring. Sommarkvällar är så mysiga, sitta ute, grilla och äta gott. Tända massor med levande ljus när mörket faller och ta fram en eller två filtar som man virar in sig i.Jag är inne i period just nu då jag tänker mycket på förlossningen med Vidar och allt som hände där omkring. Det får mig lite nedsämd, men jag försöker att inte visa det för någon. Men det är jobbigt. Så otroligt jobbigt. Jag har ju världens underbaraste oc finaste bebis och jag är evigt tacksam att all gått bra med honom och att han mår bra. Men jag kan inte hjälpa att jag ibland får riktigt jobbiga ångestattacker. Jag kan få svårt att andas och vill bara lägga mig ner gråta.
Men så försöker jag tänka på allt fint jag har omkring mig, 5 underbara barn som jag älskar mer än något annat, en man som jag älskar så mycket, en familj som finns där i vått och torrt, fantastiska vänner, ett fint hus, ett jobb och en framtid som jag ser fram emot.
Livet är rätt bra!
Är det ändå okej att känna så som jag gör ibland? Trots allt det fina jag har omkring mig?
God natt och kram på er alla kära läsare!
Inlägg
Tror det är helt normalt att känna så. Man blir "bestulen" på den där efterlängtade härliga förlossningen, när allt inte blir som man tänkt och planerat. Ett av mina barn är född för tidigt, och ja, jag känner likadant. Va f*n, man hann ju liksom inte med?!? Det var ju inte SÅ det skulle gå till. Givetvis är man Överlycklig för sitt lilla liv! Men..Men allt det där emotionella lurar en..Sen var det ett par tuffa månader där, och ja, man hinner och kan inte njuta på samma sätt som Om det varit som "normalt" (vad nu det innebär)..Men iaf som man tänkt sig. Nu har det gått några år, och jag har lärt mig leva med det. Men det kan komma än idag..=( Och givetvis är man lycklig för allt runt omkring! Som du skrev, jobb, familj, barn, vänner som verkligen finns Där.. Men du? Jag tycker vi har rätt att känna som vi gör. Bara det inte tar för mycket kraft av dig. Jag har pratat om det. Pratat om det för dem som jag vet finns där för mig. Och ja det har hjälpt. Gå inte inne med det själv, ut med det! Det lättar!=)) Och man är evigt tacksam för de som finns där och allt som gör att man är SÅ lycklig! Ursäkta långt inlägg, men ville bara skriva min syn på saken ;-)
SvaraRaderaMamma K