Fick nästan en hjärtattack igår!

Den första April så lurade jag min stackars man.

Jag gick upp till honom på morgonen och sa:

-Älskling...jag måste prata med dig om en sak....

Han tittade på mig med skräckinjagande blick och säger:

-Lägg av för faan!

-Vaddå? säger jag

-Alltid när du säger så och ger mig den blicken ska du säga att du är gravid!

Han vänder sig bort med ryggen mot mig i sängen snabbt och irriterat.

-Men älskling...blir du sur?

-Hur fan kunde det gå till??? Du äter ju p-piller! svarar han surt.

-Jo, men jag har ju bara ätit dem i 3 veckor och innan skyddade vi oss inte.

Tystanden var så stor att man hade hört en nål trilla ner på golvet. Själv höll jag mig från garv så jag nästan kissade på mig.

-Älskar du mig?...frågar jag försiktigt.

-Nehe! svarar han som en obstinat 5-åring.

-Men du...du kan ju inte vara sur. Jag smeker honom på ryggen.

-Låt mig vara. Rör mig inte.

Sedan vänder han sig om mot mig och ser att jag är full av skratt och utbrister:

-Alltså är det här något slags skämt?!

-Hahahaha! April, April din dumma sill! Hahahahahaha!

Han skrattade också och sa att han höll på att svimma! Och att han nu älskade mig igen ;)

Jag tyckte detta var skitkul, men trodde aldrig att han skulle ge igen...

Så igår sitter jag och min man och äter lunch och pratar om hur fina barn vi fått och hur snabbt tiden gått. Vi pratade om när jag berättade för honom att jag var gravid med Arvid och hur snabbt jag blev gravid med honom. (Tog ut spiralen en måndag och jag har tydligen blivit gravid på torsdagen samma vecka.)

Så säger jag:

-Ja älskling, vi passar bra ihop och du har snabba spermier.

Då säger han:

-Då hade jag det, men inte nu längre.

-Vaddå?! Vad menar du? Jag kände hur paniken spred sig i hela kroppen.

-Ja, jag steriliserade mig när ni var i Stockholm.

-Nehe, du skojar med mig!

Tankarna var många. Vaddå, skulle han göra så utan att prata med mig innan? Skulle det nu aldrig bli några fler barn? Skulle jag kunna leva med detta? Varför lät han mig äta p-piller?

-Nej, det gör jag inte. Så nu blir det inga fler barn.

-Lägg av! Utbrister jag och känner att gråten är nära.

-Det är sant. säger han lugnt och tittar mig rakt in i ögonen.

-Men varför har du låtit mig klämma i mig p-piller då?

-För att jag inte visste hur jag skulle säga det och det är väl lika bra att vara på den säkra sidan.

Jag tittar bort för tårarna är riktigt nära och jag började få svårt att andas. En panikångestattack var på väg, fast jag ville inte visa det för honom.

Då säger han: -Skoja bara! hahaha!

Jag kunde andas ut, men nu kan jag inte sluta tänka på om han skulle kunna göra det bakom min rygg...Och då kan jag samtidigt någonstans förstå honom att han känner oro för att jag ska bli gravid.