Ni kommer aldrig tro mig!

Det som inte fick hända nu, som jag bävat för, är att maginfluensan skulle komma till vårt hus. Självklart så har lilla Vilda spytt idag, förvisso "bara" två gånger, men det var två rejäla gånger. Nu sitter vi här och bara väntar att någon mer i familjen ska börja må dåligt och kräkas. Det värsta skulle vara om lille Vidar skulle bli smittad, herregud en sådan liten bebis måste bli uttorkad hur lätt som helst.

Jag ber till gud att detta bara var något tillfälligt som just Vilda fick och att det nu inte händer något mer...

Annars så kan jag berätta att Arvid har slutat med napp igår. Min man tog honom till tandläkaren igår, en vanlig rutinkontroll, och det visade sig att hans bett hade börjat förändrats pga nappen och att vi måste se till att han slutar med napp omedelbart.

Så igår fick han inte nappen något mer och idag så lämnade Arvid in napparna till en leksaksaffär och fick välja en leksak istället. Han valde en IronMan med bil. Den var på rea och kostade 399 kr (?!). Så himla dyrt! Men vi hade lovat honom en IronMan innan så Tobbe fick bita i det sura äpplet och betala. Tyvärr så gick bilen sönder efter 2 timmar så det blir att reklamera den imorgon, om sjukdomarna tillåter.

Vidars navlesträngsplutt ramlade av igår och jag har slutade blöda i förrgår. Eftervärkarna har inte känts av på några dagar nu men mina bröstvårtor lider. Men snart så vänjer de sig, jag vet ju det. Nu är det bara 11 dagar kvar tills jag ska ta bort gipset och jag känner på mig att det uppkommit någon komplikation efter alla omgipsningar. Vi får se helt enkelt.

Nu ska jag amma min underbara lille son!

KRAM PÅ ER!

Vidar 1 vecka idag!

Just nu för 1 vecka sedan så fick jag värkstimulerade dropp. Herregud, var tar tiden vägen??? En vecka har runnit iväg och snart kommer BVC-sköterskan på hembesök och ska väga lille Vidar.

Idag när jag var på apoteket så såg jag en gravid tjej. Då kände jag hur mina tårar kom. Jag kände helt plötsligt så snuvad på min sista gravidmånad och min förlossning. Är jag dum som känner så här? Vill bara må bra men känner mig riktigt låg... Självklart är jag lycklig över min lille son som verkligen är en helt underbar bebis! Men ändå så gnager mina känslor över allt som hänt i mig.

Kram!

Lite fler bilder på underverket!

Imorgon blir Vidar 1 vecka!

Jag som mamma tycker han är sååååå gudomligt söt, min lille pojke!

Oj, nu måste jag amma igen...tuttarna har blåsor på sig efter allt ammande sista 6 dagarna!

BILDER!

Lite bilder innan, under och precis efter förlossningen!

Förlossningsberättelsen finns längre ner....

Hände något konstigt när jag publicerade min förlossningsberättelse, den hamnade under bilderna på Vidar. Jag är inte världens mest tekniska tjej, men den finns där för er som vill läsa ;)

KRAM

Vidar!

Förlossningsberättelse!

Kära läsare!



Nu är vi hemma, jag och Vidar. Efter totalt 6 dagar på BB så kände jag att nu var det dags att ta steget och åka hem. Vi har blivit så bra omhändertagna, de är helt underbara på BB i Ystad!



Jag antar att ni vill ha en förlossningsberättelse... ;)



Som ni vet så åkte jag in i onsdags kväll, sent, till BB pga att jag blivit sjuk och behövde en sovdos för att låta kroppen få en möjlighet att återhämta sig lite innan förlossningen skulle starta. Slemmisen hade börjat släppa och jag hade även teckenblödningar och en hel del förvärkar. Jag kände så tydligt att min kropp inte skulle orka med en förlossning, eller min kropp skulle nog gå igenom en förlossning, men det skulle inte bli bra. Min kropp skulle inte orka ta hand om ett värkarbete på rätt sätt och bara jag tänkte på att jag skulle föda barn fick mig att börja gråta.



Jag kom in och fick ett fint rum med egen toa och dusch. De satte på CTG och efter det fick jag en sovdos och somnade tungt i 4 timmar. Resterande timmar fram till morgonen sov jag i omgångar och hade svårt att komma till ro.



Jag fick frukost och efter jag ätit upp den så kom en barnmorska in. Hon kopplade upp mig på CTG igen, tog tempen på mig och kollade blodtrycket. Sedan satte hon sig i rullstolen och frågade;

-Victoria, vad ska vi göra med dig?

Jag svarar;

-Ja du, jag vet inte. Hjälp mig att få ut barnet...



Vi satt och pratade och barnmorskan tog sig verkligen tid att lyssna på mig och diskutera mina tankar och känslor.

Jag förklarade för henne hur trött och slut jag kände mig i kroppen, att jag var orolig inför denna förlossning och även en stor oro över att jag ska få åka hem och att det sedan ska sätta igång hemma och att jag inte hinner in.



Vi beslutade att hon skulle börja med att undersöka mig och se om jag var på gång överhuvudtaget. Det visade sig att jag var öppen 2-3 cm, 1 cm kvar på tappen. Livmodertappen var väldigt mjuk och mogen och centrerad. Positivt! Tyckte barnmorskan... Själv så blev jag skitnervös och insåg att jag faktiskt ska föda barn vilken dag som helst. Hon gjorde en hinnsvepning på mig, som inte kändes alls.



Barnmorskan gick ut och skulle prata med läkaren. Hon kommer in efter en liten stund och säger att om inte förlossningen startar spontant under dagen så sätter de igång mig morgonen efter.
Jag bad om att få en epudiral eftersom jag kände att jag inte kommer kunna hantera värkarna på ett bra sätt med tanke på min enorma trötthet i kroppen. Barnmorskan sa att så länge det inte går för fort fram så ska jag kunna få det.


Inget speciellt startar under dagen och jag kände mig nervös men ändå ett viss lugn i kroppen av att de lyssnade på mig och att jag fanns i trygga händer. Jag började inse att jag skulle bli igångsatt dagen efter ju närmare torsdagskvällen jag kom. Ändå ville jag bli undersökt av nattpersonalen bara för att veta, men inget var förändrat.

Natten var jobbig, jag kunde inte riktigt komma till ro och somna djupt. Halsen kändes som öppet sår och jag hostade som en galning. Rösten var så hes att man knappt kunde höra vad jag sa. Jag svepte te som en galning och hoppades att jag skulle må bättre på morgonen.

Morgonen efter kände jag mig trött, hängig, nervös, spänd, ont i kroppen och sårbar. Ingenting den senaste tiden har varit som jag tänkt mig.

Barnmorskan kom in och sa att de skulle starta förlossningen med att ta hål på hinnorna. Herregud, tänkte jag. Det kommer ju forsa ut vatten med tanke på hur mycket fostervatten jag har. Redan där började jag känna att jag började tänka mer praktiskt, för det var den enda jag kunde ha kontroll över. Så jag bestämde mig för att ha mitt gipsade ben i en duschpåse som man använder vid gipsat ben eller arm när man ska duscha när de skulle ta hål på hinnorna.
Jag sa till henne att jag ville ha lavemang innan och även ta en dusch innan.

Jag ringde till min man som just denna morgon fått sova till kl.09.10 (?!) med barnen. Han ringde till sin pappa som kom över för att passa barnen och min stora son, Anton, skulle få vara med min mans syster och hennes man under dagen.
Min underbara väninna Maria som också skulle vara med under förlossningen ringde jag och hon var redo.

Jag tog en lång och härlig dusch och klappade magen ömt och stilsamt och sög in vartenda sekund av magens underbara form.

Duschstrumpan fick vara kvar och jag blev överflyttad till förlossningssidan till rum nr.5, där även min son Arvid är född. Rummet är stort med en dubbelsäng och en förlossningssäng, en gungstol, ljusrosa väggar och ett skötbord.

Snart därefter så kopplade de på mig CTG och min väninna Maria var först på plats. Strax efter klockan 12 kom min underbara man in och jag märkte att han var lite nervös och stressad. Jag förstod att det varit mycket under morgonen med barnen.

Snart efter att min man kommit på plats så kom barnmorskan och undersköterskan in och tog hinnorna med hjälp av en skalpelektrod. Bebisen var väldigt livlig i magen just då och sparkade som en galning, så de fick hålla i honom med hjälp av att trycka uppe på hans rumpa. Barnmorskan meddelade mig att jag nu var öppen 3-4 cm och det var väldigt moget och mjukt.

Till min förvåning så sipprade det bara ut lite fostervatten, det var ingen sjö som kom ut. Jag bad de av min duschstrumpa för min fot hål på att få värmeslag där inne. Klockan var 12.50 när de tog hål på hinnorna. Nu fanns det ingen återvändo alls, nu skulle de komma ett barn innan dagen slut förhoppningsvis.

Jag fick lite molande värk, men jag vet ju att det bästa är om man är upp och går och rör på sig, men pga mitt tillstånd så satt jag bara i sängen och väntade snällt på att något skulle hända. Jag frågade barnmorskan om epudiralen och hur tidigt man kan få en sådan. De ville först ha igång ett värkarbete sedan så var det bara att ringa på narkosläkaren.

Klockan 14.00 var det dags för barnmorskebyte och jag fick säga hejdå till min fantastiske barnmorska och undersköterska. In kommer en annan underbar barnmorska som jag tidigare träffat. Med sig har hon en droppställning med hängade värkstimulerande dropp på. Hon kopplar på mig droppet och rätt snart därefter så känner jag lite, lite värkar. Jag säger till henne att nu kan hon kalla på narkosläkaren för att snart kommer det säkert komma igång på riktigt. Men, nej inte än, fick jag som svar.

Klockan 15.15 gick jag på toaletten och efter det så undersökte barnmorskan mig. Fortfarande samma status som tidigare, 3-4 cm öppen och ca. 1 cm kvar på tappen. Ingen epudiral får jag, än...

Klockan 15.26 sitter jag på sängkanten och känner att det verkligen börjar dra igång. Jag får lustgasen snart därefter i min hand och jag sitter och håller med ena handen krampaktigt i lustgasen, för den var en "Keeper" och andra handen håller jag stenhårt kring ramen på sängen. Dessa värkar är något helt annat jag någonsin upplevt. De drog i hela kroppen på ett mer smärtsamt sätt och det känns som om en storm tar över min kropp, skillnaden från denna gång jämfört med de andra är att jag känner att jag har svårt att kontrollera och hänga med i denna storm utan att känna till snudd på panik.
Jag satt och rörde höfterna från sida till sida i en snabb takt, hindrad från att kunna göra så mycket mer. Min fot började svullna upp och jag bestämde mig för att lägga mig ner på sidan men med sängen lite i sittandes läge. Då drog det verkligen tag i värkarna och bara ca 4 värkar senare så känner jag att barnet kommer snart. Jag säger det till min man och att han rigga upp kameran någonstans för jag vill ha honom hos mig.
Maria står bakom mig och håller en varm vetekudde under magen på mig och masserar mig i ryggslutet samtidigt som hon baddar mig med en våt, sval trasa i pannan, jätteskönt!

Jag ber barnmorskan kolla mig för att se hur mycket jag är öppen men hon säger att jag ska följa min kropp. Nu i efterhand har hon berättat att hon såg hur det buktade och förstod då att det inte var långt kvar.

När Tobbe står och riggar upp kameran i fönsterbrädan så ser jag flummigt av min lustgas och försöker fokusera på vad han gör. Då inser jag att han zoomar in mitt ansikte! Jag får ur mig med hes röst;

-Tobbe, för i helvete!!! Zooma inte in mig, det är inget kul! Lägg av! Jag ska ge dig en .....! Under tiden jag säger så håller jag upp min ena knytnäve och en ny värk kommer.

Värkarna tar i så in i bomben mycket och jag känner mig svag och rädd. Det går för fort fram. Jag skriker och låter under mina värkar men lustgasen och min hesa röst gör att jag inte hörs så mycket som jag uppfattar det. Jag känner tryck och börjar trycka på, men någon känns fel. Något hindrar mig från att kunna krysta rejält.

Barnmorskan undersöker mig och säger att jag har en kant kvar på livmodertappen som bebisen ligger och stångar emot. Hon låter mig försöka krysta bort den själv ett litet tag. Mina värkar gör ont på ett annat sätt den här gången. Jag förstår att mitt utgångsläge för en förlossning inte är den bästa och värkstimulerande dropp gör att värkarna har en helt annan karaktär och en helt annan intensitet som jag aldrig känt tidigare förlossningar.

Barnmorskan säger till mig efter en jobbig värk att hon nu ska dra bort kanten som bebisen ligger och stångar emot. Jag blir rädd, för jag inser hur ont det kommer att göra. Hon uppmanar mig att andas i lustgasmasken och jag tar ett djupt andetag och andas i masken och en värk kommer Jag känner hur hon drar kanten och jag skriker och spjärnar emot i hela kroppen. Så fort kanten är borta så känner jag hur huvudet tränger ner, mer och mer och värken tar slut. Jag säger att jag inte klarar av detta mer och jag inser att nu hinner jag verkligen inte få någon epudiralbedövning. Jag känner mig lite irriterad över att han inte kommit ut än och säger;
- Var är han nu någonstans då?!
(Det jag menar är ju att jag undrar hur långt ner han är, men det lät faktiskt rätt så kul nu när jag tittar på förlossningsvideon.)

Precis innan nästa värk börjar så slutar min lustgas att låta. Jag vaknar till och skakar till lustgasmasken och utbrister;
-Hallå! Vad har hänt med den här nu då???!!!
Barnmorskan förklarar att hon stängt av utsuget bara för att det låter så mycket men att själva lustgasen finns kvar, det var bara att andas på som vanligt.

Vid nästa värk så har barnmorskan hunnit duka upp allt och jag krystar på. Värken slutar när huvudet är halvvägs ute och det spänner något enormt! Men det kommer en ny värk direkt och jag krystar och skriker och barnmorskan säger åt min att bara andas. Men vaddå bara andas?! Det sket jag fullkomligt i och bara krystade som en galning. Huvudet var ute och värken avtog.

Vid nästa värk kommer hela bebisen ut och jag börjar att gråta av lättnad, total utmattning och självklart lycka!

Klockan är 16.21 när han kommer ut och jag har då haft värkar i precis 55 minuter. Det gick otroligt snabbt och det var nog lika bra det. Jag är så otroligt lycklig över att det gick så bra som det gjorde trots att jag har upplevt en helt annan typ av förlossning denna gång. Jag sprack ingenting och moderkakan kom ut lätt bara efter 9 minuter.

Lille Vidar vägde vid födseln 4420 gram, var 54 cm lång och hade 36 i hattmått! Stor kille, men ändå så pytteliten.

Vi är så lyckliga över vår fina son och hans syskon älskar honom! Han är så snäll och äter och bajsar som en liten tok. Han är väldigt lik sin pappa och vi får inte nog av honom här hemma.

Kram på era alla där ute, båda nya och "gamla" läsare. Tack för alla fina ord och allt stöttande ni givit mig. Det värmer verkligen. Kram igen!

Hej allihopa! Det är Victorias lillasyster fortfarande som skriver MEN nu har jag fått ett sms från Victoria där hon skriver till er med egna ord genom mig!


"Kära läsare. Jag ligger på bb i ett litet fint rosa rum med min underbara och helt fanstiska söta son, Vidar, sovandes i min famn. Han har mörkt, mörkt hår, en liten boxarnäsa och världens finaste lilla mun. Stora runda kinder och är helt underbar och perfekt. Jag kan inte slita min blick från honom... Efter allt som har hänt sista tiden så känns det som en välsignelse att få vara mamma en femte gång till lille Vidar. Hela förlossningsberättelsen får ni lite senare när jag har en dator framför mig. Idag har mina tankar gått åt att snart är den här resan slut. Jag kommer inte vara gravid någon mer gång. Det här är sista gången... Det känns tungt i hjärtat men ändå är jag så otroligt lycklig och tacksam att allt ändå gått bra till slut. Blandande känslor, minst sagt. Imorgon är det tänkt att jag ska åka hem men vet inte om jag vill. Är jag redo att lämna den här världen bakom mig? Eller ska jag stanna och bara njuta av att leva i nuet och denna underbara atmosfär och omgivning som bara finns på bb? Kram på er alla kära läsare, vi ses snart / Victoria"

VIDAR HAR KOMMIT TILL VÄRLDEN!

Äntligen är han född! Det jag vet just nu är att han tittade ut 16:21 och är 54 cm! Vikten hörde jag tyvärr inte men det kan jag skriva sen när jag vet mera om bebisen.
Nu är Victoria alltså en 5 barnsmamma, hur otroligt är inte det? Och jag vet att hon kommer fixa det galant!

Välkommen till världen Vidar!

UPPDATERING!

Hej alla läsare!
Nu har Victoria fått lavemang, duschat och fått dropp, dom har också gjort hål i hinnorna och satt igång förlossningen så nu väntar dom på att värkarna ska börja! Tobbe är på plats och barnvakt är fixat, så nu väntar vi på att lilla Vidar ska komma ut!

HJÄLP-BLOGGNING!

Hej, jag heter Amelia och är Victorias lillasyster! Nu är det nämligen så att jag kommer blogga på Victorias blogg så alla ni läsare har någonting att läsa tills hon får tillgång till en dator igen!
Vi vet inte hur länge det kommer vara, men ni kommer få uppdatering om vad som händer och hur min syster och bebisen mår, och när den har kommit såklart!

Victoria har inte fött ännu men åkte in till BB igår och fick en sovdos så hon kunde få sova och försöka bli frisk eftersom hon har fått influensan som ni kan läsa i inlägget under. Idag blev hon också undersökt och har öppnat sig 3 cm. Och om det inte drar igång ikväll/natt så kommer dom sätta igång henne imorgon! Hon mår annars lite bättre men har fruktansvärd hosta och förkylning och är väldigt nervös inför graviditeten och allting känns läskigt denna gång, som jag kan förstå med hennes gipsade ben och alla motgångar som hon har varit med om hittills. Men turen vänder nog snart för min underbara syrra!

Här är en bild på Victoria när hon är gravid med vilda!

Influensan

Då har man åkt på influensan också. Allt började med att min man fick det i lördags och sedan min lilla dotter i måndags och jag i går. Jag mår riktigt dåligt men det hjälper lite med panodil i kroppen. Problemet här är ju att huvudvärken inte vill ge med sig. Kroppen är helt slut och nu orkar jag verkligen inte föda något barn.

Slemmisen har gått mer och jag får ibland riktigt jobbiga förvärkar, men jag ignorerar dem och säger till min kropp att lägga av med sådana dumheter nu när jag inte orkar föda.

Nej, nu måste jag vila för mitt huvud exploderar snart och jag orkar knappt titta på datorskärmen.

Ha det så bra alla där ute och snälla håll tummarna för att jag ska hinna bli frisk innan bebis kommer!

KRAM

Tillbaka från MVC

Efter lite bök och stök för att få in mig i bilen, hitta parkering, få ut mig ur bilen och köra mig i rullstol upp till MVC så kom vi in till min underbara barnmorska Anna-Lena. Blodtrycket var bra och mitt hb-värde var bättre än förra veckan. SF-måttet var 42, vilket är STORT.

Vi pratade om mitt gips och att jag fått gipsas om så många gånger. Jag fick ju gipsas om igår igen pga att jag svullnade jättemycket. Anledningen till det är enligt läkarna att jag är höggravid och det bästa vore om jag födde så snart som möjligt. Min läkningsprocess halkar efter och de vill att jag ligger i högläge så mycket som möjligt men sjukgymnasten säger att jag måste upp och röra mig mycket för att träna upp fotleden och för att det skall läka bättre. Dessutom så är risken tydligen rätt stor efter att sängläge att jag får blodproppar.
Så min barnmorska ringde till läkaren på förlossningen och de bestämde att jag ska på samtal på fredag på förlossningen för ställningstagande inför en igångsättning i början av nästa vecka. Det vill säga om jag inte hinner föda innan dess.

Barnmorskan undersökte mig också och jag är öppen 1 cm och tappen är mjuk och mogen och centrerad.

Nu när jag kommit hem och gick på toan så har jag börjat blöda lite och jag har molande värk hela tiden. Tror inte jag behöver en igångsättning...

Allt blev så verkligt nu att vi faktiskt kommer ha en bebis inom drygt 1 vecka. Herregud, kommer jag klara av att föda den här gången? Jag har aldrig känt så som jag känner nu och jag vet varför. Min kropp, min energi, mitt fokus har helt och hållet varit på fotleden och allt som hänt kring det. Jag har ingen ork kvar att till 100% kunna fokusera på att jag ska föda barn och gå igenom en förlossning. Jag känner mig inte inställd och redo. Det oroar mig. Jag jobbar som Doula och trodde aldrig att jag skulle känna så som jag gör nu.

Nu ligger jag här i soffan med benet i högläge och känner molvärk och undrar om lilleman kommer komma innan fredag eller efter.

KRAM PÅ ER!

Magbild igår vecka 38+3

Balanserandes på ett ben med lite stöd av min pensionärställning så fick jag till en bild igår på min växandes mage.

Sist så hade jag ett SF-mått på 40 vi får se om det ändrats något idag!

GOD FORTSÄTTNING PÅ ÅR 2011!!!

Nytt år och nya förväntningar och nya mål!

Nyårsafton var mycket trevlig med god mat och gott sällskap. Sent blev det också, men så ska det ju vara på självaste nyår.

År 2010 är nu över och jag lyckades hålla mig, ingen bebis i sikte än. Året som varit har minst sagt varit händelserikt, både på gott och ont. Det har varit ett år fyllt av nya lärodomar och erfarenheter. Jag har kommit livet nära inpå och blivit en bättre människa med mer säkerhet men ändå blivit mer rädd om allt det fina jag har runt om mig. Jag har insett hur värdefullt och skört livet kan vara och hur man ska glädjas åt det man har men också våga visa rädsla, för det finns vänner och familj som ställer upp när det behövs.

Jag går in i år 2011 med hopp om att detta år kommer bli ett bra och fantastiskt år, fyllt av glädje och lycka. Jag går in detta år med vetskapen om att jag kommer bli 5-barnsmamma och en lycklig sådan.

Även om jag tycker livet är liiite jobbigt just nu för tillfället med gipsat ben och höggravid samtidigt (misstro mig inte, jag älskar att vara gravid, men själva kombinationen är inte optimal) så vet jag att det blir bra, snart.

Så alla kära läsare där ute; GOTT NYTT ÅR 2011 OCH GOD FORTSÄTTNING!

Nu ska jag sussa och återkommer imorgon med info hur det gick hos barnmorskan på MVC.

KRAMIS!