Jag sitter här i min ensamhet och funderar, tänker och känner efter vad det är jag vill. Jag känner mig deppig och nedstämd. Det är skönt på ett sätt att få egen tid och bara ro om sig själv men jag är rädd att jag bara ska sitta och gråta, för det är när jag är ensam som gråten vågar sig fram.
Saknar barnen nu, jag ska åka och hämta Arvid och Vilda snart. Barnen får mig att må bra och känna lycka och glädje, värme och enorm kärlek.
Jag vill tillbaka till Stockholm, jag vill flytta tillbaka. Känslan och saknaden blir bara större och större och jobbigare att hantera.
Jag är orolig för bebisen, att han inte mår bra eller är frisk. Jag är orolig för att föda ensam. Jag är orolig för att bli ensam här i Ystad.
Nej, nu måste jag torka bort tårarna och sminka om mig och springa till bussen för att åka och hämta mina små älsklingar.
torsdag 18 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
skickar kramar..inte kul när man mår så..
SvaraRaderahar oxå perioder då jag känner precis samma..
vill bara flytta hem till stockholm..
usshh
hoppas det blir bättre..
mvh camilla
Hej vännen förstår vad du menar men du är absolut inte ensam jag och vi andra runt dig finns jo här. Många kramar till dig och vi kommer imorgon och spökar lite...
SvaraRaderaJag kan vara med när du ska föda jag släpper allt i så fall för att stötta dig det vet du vännen... många kramar
OM ni flyttar till Sthlm har du en kompis här;) Annars ses vi i skåne, allt fixar sig... My home is where ever I lay my hat, remember????? Där kärleken finns, där bor man=)? KRAAAM i alla fall. Följ ditt hjärta, och hör av dig om du vill!
SvaraRadera/Anna