Buss och bajs

Idag så var de stora barnen på besök till Kiropraktorn. Efter det så skulle vi ta bussen till stan för att sedan byta till bussen som tar oss hem.

Jag visste inte vilken tid bussen skulle gå så vi gick direkt efter kiropraktorbesöket till närmsta busshållplats. Det var svinigt kallt ute och jag trodde på allvar att min mutta skulle frysa ihjäl och ramla av. Jag hade på mig min korta vinterjacka och min känsel på rumpan hade försvunnit fullständigt.
Jag hittar busshållplatsen och inser att bussen ska komma 15.16 och klockan var då 15.03. Jaha, tänkte jag, då var det bara att vänta då i kylan och typ nästan dö att köldskador.

Eter ett par minuters väntan så börjar Vilda gnälla. Åh nej, tänker jag. Hon kommer säkert vilja ha mat nu och jag har ingen färdig ersättning till henne och inte kan fläka upp tutten här och rota fram bröstvårtan som existerar någonstans under jacka, kofta, halsduk och bh. Dessutom tror jag att bröstmjölken hade hunnit frysa till is innan hon fick i sig den.
Jag proppade i henne nappen istället och började gå runt i cirklar för att få henne att somna om och för att få mig lite varm. Det funkade, hon somnade...

Klockan passerar 15.16 och blir 15.19 och jag står och svär över att busshelvetet är försenad. Just på en sådan dag som denna så får bussen inte vara försenad. Det är för kallt för att den ska vara sen.
Anton säger i samma stund att han är jätte bajs och kissnödig och han tror han kommer bajsa på sig.
Skit i hellskotta också, tänker jag. Vad ska jag göra nu då? Vi hinner inte hitta en toalett om vi inte ska missa bussen. Jag säger åt honom att han för guds skull inte får bajsa på sig. Han får helt enkelt hålla sig.

En kille som står vid hållplatsen också tittar förskräckt på mig. Jag går omkring i cirklar som en supervirrig mamma och svär över att bussen är sen och beklagar mig över att jag fryser, hela tiden. Han smyger fram bakom mig och tittar in i vagnen. Han undrade nog om jag verkligen hade en riktigt bebis där i. Jag hade lust att fräsa åt honom att sköta sitt och skita i mig, j**la tonårs-jagtrorjagärnågotochingenservadjaggöromjagglorliteochintekandöljaminatankar.

Jag tycker synd om Anton. Han står där med benen i kors och alldeles blek i ansiktet.
Han lider. Jag får dåligt samvete. Tittar på klockan, den är nu 15.23 och jag går fram igen för att kolla tidtabellen. Då inser jag att jag sett fel! Den skulle komma klockan 15.29.
Aha! tänker jag. Nu kan Anton gå på toa, då blir jag en bra mamma. Springer in till närmsta byggnad och frågar efter en toalett. Han får låna en och jag ber honom att skynda sig så vi inte missar bussen.

Tittar på klockan igen, den står på 15.27! Nu blir det bråttom, vad gör Anton på toa? Jag öppnar dörren och då har han tagit av sig alla kläder förutom tröjan och han har även tagit av sig skorna och sitter där i sin egna lilla värld och bajsar.
Men HALLÅ!!! Stressen rinner över mig och säger till honom att skynda sig och jag hjälper honom på med allt.

Vi skyndar oss till busshållplatsen och kommer på bussen i sista stund....

Ja, ibland blir det lite stressigt. Men nu efterhand så var det nog inte så farligt.

Godnatt-bussfnatt!