Akuten igår.

Igår åkte vi på grillparty med underbara vänner. Allt började så bra och det var mysigt, trevligt och gott. Barnen åt upp maten snabbare än oss vuxna och mina stora barn, Saga och Anton och en annan pojke bestämde sig för att spela golf på åkern en liten bit ifrån. De såg ut att ha så kul!
Jag går runt och in i huset med lilla Vilda för att hon var uttråkad och kommer ut och ser Anton gråta och skrika med blod rinnande från pannan ovanför ögonbrynet. Självklart springer jag fram, vilket också andra föräldrar gör. Det jag ser får mig i chock. Ett djupt jack eller snarare hål och det kommer blod. Man ser skallbenet. Först tror jag han spräckt hela huvudet och tänker att kommer dö.
Jag lämnar över Vilda till en väninna och ser att underbara Nina (som är utbildad sjuksköterska och i vanliga fall jobbar på Akuten när hon inte är mammaledig) är redan framme och tar hand om min rädda son. Även min man är framme och var oväntat lugn. Vad gjorde jag? Jo, började gråta.

Jag sprang efter dem i badrummet och tittade igen för jag tänkte att jag måste sett fel. Men nej, det rann ut blod och jacket i pannan var riktigt stort och såg sååååå ont ut. Jag blev nästan hysterisk och en annan fantastisk väninna, Maria, tog ut mig från badrummet och lugnade ner mig och tröstade mig. Jag har aldrig reagerat så tidigare, jag brukar vara rätt så lugn vid olycksfall. Men detta gjorde mig verkligen rädd!

När jag lugnat ner mig, efter bara ett par minuter, gick jag in igen. Jag ville ju trösta min stackars son. Värdparet, Andrea och Harald, hade tagit fram Första Hjälpen väskan från bilen och Nina la om och fixade och plåstrade om Anton. Då kommer Maria in med Saga. Det var hon som råkat slå klubban. Hon skulle svinga med klubban och Anton hade ställt sig lite för nära och hon såg inte det och klubban träffade honom rakt i pannan, så hårt att han ramlat baklänges. Saga var helt förstörd! Hon grät och var så ledsen och orolig. Vi tröstade henne och sa att inget var hennes fel, det var en olycka och tyvärr så händer sådant. Vi var rörande överens om att det var tur att klubban inte träffade i ögat...

Sedan bar det iväg till Akuten. Jag och Anton. När vi väntade i på att få komma in så säger Anton:
- Mamma, jag är glad att det inte är du som fick det här.
- Jaha, säger jag. Varför det?
- Därför om du hade fått en klubba i panna och det blödit så mycket så hade jag blivit ännu ledsnare än vad jag blev när jag fick det. För du är min mamma och jag vill inte att något händer dig.
GULLUNGE!!! Att han över huvudtaget tänker så får mitt hjärta att smälta och jag säger till honom:
- Anton, om jag kunde skulle jag ta all smärta ifrån dig just nu. Det sista jag vill i mitt liv är att något hemskt ska hända dig eller dina syskon. Jag älskar dig Anton.

Vi fick komma in rätt så fort och sjuksköterskan gjorde rent såret och doktorn kom in och tittade på det och sa att det måste sys, vilket jag redan förstått. När de skulle lägga bedövningen så tyckte jag så synd om Anton! De stack in denna smala långa nål lång in i jacket och de gjorde sååååå ont på honom, han grät. Vad gör man? Jag höll i handen och sa hur duktig han var, men egentligen ville jag bara ta all smärta ifrån honom, men detta var något han var tvungen att uthärda. Plågsamt för Anton och för mig och mitt mammahjärta.
Bedövningen började verka och sedan var det dags att sy. Det gick bra och det blev totalt 3 stygn. Ett plåster på sedan fick vi åka hem.

Vi tog taxi hem och jag kände mig lättad över att min son nu mådde bättre. Anton var lättad av att det nu var över. Idag så ska jag köpa något till honom, för han var verkligen så duktig igår. Min lilla hjälte!